Ja, vad ska jag med alla racketar till. En befogad fråga som jag fått från flera håll de senaste dagarna. Frågan kan nog delas upp i två delar. Den första handlar nog om den feta hög med gamla vintageracketar, främst från åttiotalet, som fyller ett hörn av vårt förråd. Den andra handlar mer om de Pro Stock-racketar jag förvärvat det senaste året.
Alltså, racketarna i förrådet har jag inte en susning om vad de ska vara till för nytta. De är nog bara till för mitt stora nöje. Ibland plockar jag fram dem och spelar dem. De återkallar en skön känsla från förr, helt enkelt. Kanske införskaffades de som nån slags kompensation för det faktum att jag i barndom och tidiga tonår aldrig fick de där spadarna. Det var inte för fett ställt hemma och tennisracketar köptes åt mig på bensinmackar. Det var odugliga racketar, strängade med plastlinor, knappt upp till fem kilos tryck, typ. Att jag trots detta lärde mig spela är en gåta. Det är väl samma mekanism som att jag köper Levisjeans. trots att jag tycker att de är skitfula. Jag önskade mig hett sådana i tonåren, men fick mina brallor levererade från Haléns postorder eller inköpta på Domus.
Vad gäller proffsracketarna, så har jag dem för att spela dem. Varför inte unna sig det bästa? Jag hänger inte på krogen och hinkar STÖL, inte heller kör jag fram och tillbaka till Rottne på en Harley Davidsson för hundra papp, för att kunna känna fyrtiofem minuters "frihet" Jag spelar tennis och tycker mig då kunna lägga ett par tusen kronor extra på känslan att spela med de finaste grejerna. Att jag har tre racketar av varje sort, i något fall fler, beror nog på att jag vill att de ska räcka längre. Jag spelar runt på dem. Att få fatt på dessa finracketar är ju bara ren flax och då vill jag inte spela "slut" på dem efter ett par år.
Racketar är tyvärr en färskvara. Inte så att jag harvar igenom femtio ramar på ett år, som Federer, men jag vet att racketarna "tröttnar" efter fem år sisådär, om de spelas lite hårt (backa mig här, Björn!).
Ett sorgligt exempel i detta ämne är min brorsa, en tennisspelare som var klassen bättre än mig (B-klassen ;-) och aldrig kunde lämna sina gamla Wilson från åttiotalet. Till slut såg de ut som "kriget" och var knappt spelbara. Lite som James Blake och hans svartmålade Dunlopar. Fasen, jag till och med köpte nya i julklapp åt brorsan, men de dög inte. Ja, han "fick" till och med tre Völkl C10:or ur mina gömmor, men det gick inte att byta. Så han bytte sport, till golf.
Varför jag köpte fem stycken ospelade Pro Kennex Golden Ace förra året, den frågan kan jag inte svara på själv, dock. Där går jag bet.
2 comments:
Här kommer uppbackning!
Jodå, ramar mattas när man spelar med dem – materialutmattning. Jag skulle tro att det mest handlar om att epoxilimmet som binder samman fiberlagren tappar i sina bindningar, så att fibrerna inte binder mot varandra som de gjorde från början. Det ska mycket till för att knäcka fibrerna, och då ser man sprickor.
Injektionsgjutna ramar som Dunlop Max 200 G, 800 i, och Prince Vortex, verkar enligt min erfarenhet mattas ännu mer än lager-på-lager-standard-kompositracketar. Dessutom misstänker jag att de även kan åldras. Alltså att materialet bryts ned självmant, utan att man bråkar med det.
Dessutom älskar jag din racketkavalkad! Även om du och jag har ganska olika smak... Funderar över att göra en egen förteckning över alla otäcka racketar jag haft genom åren. Otäckast var nog Kneissl White Star Aero 20, tätt följd av Estusa ProEquipe. Fyy. Tur att man kunde hitta muppar att sälja dem vidare till... måste vara bland det mest omoraliska jag gjort.
Kul att du kan njuta av dina fina rack. När jag spelat en dålig match brukar jag titta på mina Prince O3 och tänka "du stackars fina rack som missbrukas av en så kass spelare, tänk vad du kunde uträtta med en annan tennisarm, jag borde spelat med Fiskars stekpanna".
Post a Comment