Tennisskola

En gång i veckan, fyrtiofem minuter tennis. Fem-sex knattar som inte kan sitta still i fem sekunder, vars stora intresse under den korta sessionen från början var att drämma upp den mjuka bollen i taket eller springa runt och vifta med racketarna som lasersvärd. Kan det bli nåt?

Jo då, Ludvigs och Henriks änglalika tålamod har efter höst plus vår nu resulterat i att killarna nu kan fösa över bollarna med förvånansvärd precision. Det är verkligen en påfallande skillnad jämfört med i september förra året, det kan jag se, som suttit vid sidan, vecka ut och vecka in.

Jag har själv, för länge sedan, stångats med studsiga och rastlösa sjuåringar och avundas inte på något sätt de unga instruktörerna. De har klarat det med den äran, det är inte lätt att få småkillarna att lyssna, än mindre stå/sitta still.

Min lillkille har fått lite extralektioner, genom våra morgonpass, och kan nu slå en fin enhandsfattad backhand samt en stilig easternforehand, på både mjuk och hård boll. En hygglig början.