K90-utredningen

Drygt två år sedan. Det gnagde i mig. Jag var missnöjd. Det kändes inte bra. Inte alls. Det hade pågått i fyra, fem pass. Inte en boll rätt. Jag ringde min gode vän Björn och klagade på att jag var ur form. Han påpekade, återigen, att jag inte var tillräckligt bra att jag kunde ha en form och därför inte kunde hamna i en formsvacka. Så, ett pass till, då. Nä, inte ett rätt, den gången heller...

Det var något med racketen. Det hade hänt något under sommaruppehållet. Jag kände inte bollen. Inte på rätt sätt. Något måste göras. Snarast.

Jag har garderoben full med racketar. Inte så att jag samlar på dem, egentligen. Men jag kan inte göra mig av med dem. Tidigare har jag bytt ramar med en hyggligt jämn periodicitet. Det var dags för byte var tredje år, tyckte jag. Inte för att det behövdes, utan av nyfikenhet och för att göra livet som tennisklåpare lite mer spännande. Att söka genom utbudet och matcha nya modeller mot mitt spel var kul. Jag följde racketutvecklingen, nya modeller och tekniska innovationer kom och gick. Nu hade jag köpt nya för mindre än ett år sedan. Jag hade hittat rätt strängar och lindat på läder, så känslan var rätt. Eller, nej, det var den inte. Inte alls.

Det var varken spelet, tekniken eller orken som fattades mig, tvärtom, jag var bättre rustad än på många år. Jag har successivt ökat träningsdosen under de senaste åren, det kändes bättre än någonsin. Det VAR racketen som krånglade. Jag kunde ju känna det. Eller, där låg problemet, jag kunde inte känna det, känna träffen.

Nu var jag brydd. Varför händer det här? Jag tar en titt i garderoben. Högvis med gamla racketar. När kändes det rätt senast? Jag packar ner ett gäng racketar i väskan, tar med mig dem till nästa träning. Där spelar jag några minuter med varje. En tripp baklänges i min rackethistoria.
Fram med Maxply McEnroe-ramarna. Nej, fortfarande för lätta. C10:rna? Nej, nej, otympliga. TT Warrior? Hu, nej, fy, de var ju hemska.

Vid nästan varje racketbyte genom åren har jag spelat i nästan två år med de nya, för att sedan plocka fram de gamla POG:arna jag köpte i slutet av åttiotalet. De gamla trotjänarna borde funka som balsam för tennissjälen. Men, nej, inte de heller. Märkligt. Nu var goda råd dyra. Kvar i väskan, Revelation 200G, snart tio år gamla. De hade stuvats undan för att jag tyckte att 95sq/inches var för smått för mig.

Pust. De här funkade hyggligt, inte hela vägen dock, men det kändes något bättre, det kändes som en början.

Vad hade hänt? Jag hade ju inte blivit en sämre spelare, snarare bättre. Att jag blommat ut i medelåldern berodde på att jag spenderade dubbelt så många timmar på banan än tidigare. Min tenniskompis Björns analys var dock fortfarande rykande aktuell, jag slår löst, utan topspin, mitt i banan, till detta är jag ganska långsam. Däremot hade spelstil och taktik ändrats och det ganska radikalt. Tidigare hade jag levt på min vänsterhänta serve, på en elak slice på backhand som attackslag och att jag har långa spagettiliknade armar om jag nu händelsevis hann fram till nät. Nu spelade jag istället en allroundtennis där jag huvudsakligen stannar vid baslinjen. Åldern tar ut sin rätt. Dessutom hade jag i fyrtioårsåldern skaffat mig en forehand. Genom att studera Youtube-klipp på bl a Björn Borg (tack Björn!), Gerulaitis och Panatta, hade jag hittat fram till mycket användbar forehand där placeringen och djupet var viktigare än kraft. Jag hade otroligt nog lyft spelet ett par snäpp. Med hjälp av Youtube hade jag insett att mitt spel var mer besläktat med Rod Laver & Arthur Ashe än Nadal eller Gonzales.

Som tidigare konstaterat, synkade inte spelet med redskapet. Dags för analys. Jag hade Revelation-ramarna som funkade hyggligt, men nu måste jag hitta rätt, en gång för alla.

Så nu började en cirkus.

Som gammal POG-spelare trodde jag att oversize var min grej. Men där fattades kontroll. Jag saknade den där känslan av att racketen är mer av ett instrument än ett verktyg, mer skalpell än hammare. Vad som fanns i POG:arna var dock känslan av direktkontakt. Jag kom fram till att det handlade om bredden på ramen. Alla min flörtar med bredare ramprofiler slutade med att jag återgick till POG. För med ”widebodies” följde en känsla av att bollen ”försvann” i slagögonblicket. Den fanns liksom inne i en ”ficka” i racketen, i det ögonblick jag verkligen ville känna den, i träffen. Samtidigt gjorde POG mig lat. Sweetspot:en var gigantisk och mina slag hade alldeles för stor träffbild.

En mindre racket var det jag nu letade efter. En tunnare racket. Ett instrument.

Jag hade en stark minnesbild av hur jag ville att det skulle kännas. En gång hade jag lånat ett gammalt Estusa, av Beckermodellen. Med detta racket slog jag det perfekta slaget. På en hård serve slog jag en retur, en backhand cross, som är det bästa slag jag klämt ur mig, hittills, i mitt futtiga tennisliv. Just den känslan av direkt kontakt, full kontroll, var nu måttstocken.

Så, ut på tyska Ebay och leta gamla Pumor & Estusor. Först ropade jag in ett Winner för någon hundring, sedan två Super för femhundringen. Den första gick inte att spela med. Men med Supermodellen fanns rätta känslan. Oj, oj, direktkontakt. Men, den vägde 380 gram! Hur bra det än kändes, lyckades jag helt enkelt inte baxa runt den. Nu gillar jag tunga racketar, lätta racketar måste jag tokvifta med för att få fart. Men så här tunga gick inte att ha, det finns en gräns.

Tillbaka ut på tyska Ebay. Enligt min analys borde gamla PS85:or passa som handsken, men jag var feg, jag valde ut två PS95:or, modellen större och snällare, som jag lyckades ropa in. Det var en nit. De kändes så gott som likadana som Revelation-ramarna, mycket lättspelade men utan att vara distinkta. Jag behövde mindre träffyta. Mer skalpell.

Som av en händelse dök två PS85:or upp på Blocket. Några kvarter bort från min svägerska, norrort i Stockholm. Jag slängde mig på telefonen och minuter senare hade hon kilat över och hämtat dem.

Jag kändes direkt att det blev rätt. Från första slaget satt bollen där den skulle, där jag ville. Så här ville jag att det skulle kännas. Jag var helnöjd. Allra helst efter att Björn snörat om dem med bättre strängar. Egentligen ska det inte funka så här. Egentligen ska jag enligt normen använda ett Tweener-Head/-Babolat, för jag är en tennisklåpare, en motionär. En trettio år gammal racketmodell med minimal träffyta borde inte vara det rätta.

Här kunde historien ta slut. Men efter några månader började jag fundera igen. Det fanns på marknaden en uppföljare, en direkt efterträdare till PS85:an. En modern variant som användes av den bäste tennisspelaren genom tiderna. Borde inte det vara ännu bättre? Jag måste ju testa. Jag funderade ett tag och till slut tog jag steget. Jag stuvade in lilltjejen i bilen, bilade över till Tengo i Halmstad, där jag fått ett bra pris och hämtade tre K90:or.

Jo, det var en moderniserad PS85:a. Samma sak, men annorlunda. Så om hjärtat sade PS85, så sade hjärnan K90. Lite större träffyta och lite större svingvikt avgjorde saken.

Jag hade hittat hem.

Jag tycker generellt att det diskuteras alldeles för lite om själva verktyget, redskapet vi använder när vi utövar vår sport. Vanligast är att vi köper ett racket, rekommenderad av en kompis eller någon i shopen eller för att vi ser någon på teve använda det. Vi strängar det sedan med det tennisshopen eller sportaffären tillhandahåller, sen kör vi på. Vi tänker inte på att racketen är lika viktig oavsett om du är topp tio i världen eller en klåpare.