Pyssel & papp

I ett tidigare blogginlägg nämndes att jag av en händelse fick en pratstund med Pim-Pim härom veckan. Han rensade tydligen garaget och tre av hans gamla racketar hamnade i min vård. Jag har letat länge efter klassiska Head Prestige Mid. Då det finns ett skrälldus olika varianter av modellen ville jag veta vilken av årgångarna det handlade om. På min fråga svarade Pim-Pim att det bara var Prestige, punkt. Det var det bästa svaret och när jag såg bild på modellen ramlade polletten ner. Den var målad som en i.Prestige från början av århundradet men jag kunde direkt avgöra att det var en annan, tidigare, modell egentligen. Ett klassiskt "paintjob", alltså. Förmodligen är det en Prestige Classic, eller en egen Pim-Pim-variant av denna under färgen.

Det är inte lätt att avgöra vad som finns under färgen på proffsens racketar. Digitalkameror med mängder av pixlar och internet gör att det i alla fall går att se att förmodligen mer än hälften av yrkesmännen och -kvinnorna på touren inte spelar med modellerna de marknadsför, de som finns för oss dödliga att köpa. Det finns en massa konspirationsteorier i omlopp. Hemliga koder talar om vad det egentligen är under färgen. PT57:or, TGK-serierna, H22:or eller andra racketar proffsen spelar med bygger på äldre, ofta tio-femton år gamla modeller.

Varför vill jag köpa Pim-Pim gamla spadar? Jo, för att sådana racketar inte görs längre. Jag kan inte få tag i sådana racketar på annat sätt än i form av begagnade. Jag sticker ut hakan och säger att racketarna överlag har blivit sämre!? Det här grundar jag på en känsla, bara. Alla nya racketar jag köpt eller provspelat har varit, liksom, tunna och plåtiga. Jag vill jämföra med känslan att slå igen en bildörr. En tennisracket från åttiotalet eller nittiotalet känns som att slå igen dörren på en Mercedes medan de flesta nya racketar känns som att klonka igen dörren på en Daihatsu. Min teori är att nya bättre material i racketar i själva verket är nya billigare material, för tillverkarna. Sedan så tror jag på återbruk. Varför ska inte dessa fantastiska verktyg få ett andra liv, om än i klåpiga nävar?

I vilket fall, så skulle Pim-Pims gamla Prestige, som tillverkats, kalibrerats och finjusterats i Kennelbach-fabriken i Österrike, efter hans önskemål, nu anpassas till en klåpare. Det var pysseldags.

Jag hade provat racketarna och förbluffats över hur solida och stabila de var, precis vad jag hoppats på. Så vikten och balansen ville jag definitivt behålla. Det stora ingreppet blev greppstorleken. Nu är det så finurligt med just Head-racketar att det går att byta hela greppet. De har så kallade "pallets", under grepplindan. Till skillnad från andra snikna rackettillverkare som gjuter greppet, vilket gör möjligheten till återbruk betydligt mindre. Så först fick jag inhandla palletar och ändknoppar i min storlek från Tyskland.

Idag ramlade så en liten kartong med nödvändiga pryttlar in. Jag kunde inte låta bli att inhandla lite annat smått och gott, för att komma upp i en summa som gjorde beställningen fraktfri, som reservgrommetar, läderlindor och billiga natursenor. Reservdelar är alltid bra att ha.

Innan jag satte igång hade jag kollat in en instruktionsfilm på Youtube. Sedan var det dags att plocka fram de verktyg som behövdes. En hårtork (!), en slö kniv, en skruvmejsel och delarna till det nya handtaget.

När jag plockade isär det befintliga greppet gick det se hur racketarna modfierats. För att "polarisera" racketarna finns en massa bly under grommetarna och silikon i handtaget. Ett ingrepp som gör stor skillnad i hur racketen uppför sig, något som även motionärer kan dra fördel av (varför tror rackettillverkarna att motionärer behöver superlätta och topptunga modeller med gigantiska träffytor!?). Jag mätte och vägde de delar jag plockade bort och de som jag skulle sätta dit, så att det skulle stämma på grammet. Racketen skulle kännas exakt likadan som innan.

Sedan kilade jag in kniven, försiktigt, under ena halvan av den gamla palleten, och lät hårtorken göra jobbet. Det tog lite tid men var inte så krångligt som jag hade befarat. Efter tio minuter började limmet lossna och sedan var andra halvan kvar, vilken gick betydligt fortare då greppet redan var varmt. Då limmet satt kvar, var det nu bara att klämma dit de nya palletarna, de i min storlek. Därefter spika fast den nya ändknoppen.

Efter att ha snörat dit de gamla läderlindorna igen så återanvände jag Pim-Pims gamla, knappt använda, Tournagrip. Som sagt, jag gillar återbruk. Och, se så fint det blev.

Jag spelade hela lunchtennispasset och kvällens Öjabytimme med racketen. Kanske är det inbillning, men det känns som att jag får betydligt bättre fart på bollen. I vilket fall så gillar jag känslan skarpt. Det är det viktiga.