Det var stundtals magiskt. Dels att jag kunde spela utan att det gjorde ont, dels då alla klåpiga bollar denna kväll gick min väg.
Det gick liksom inte att uppbringa någon ryggspecialist i vår region. Min fru sade, "Tänk om Calle hade bott här, då hade du kunnat gå till honom". Calle är naprapat och bor i Stockholm. Men, jag kunde ju ringa honom. Ryggbehandling per telefon, på något sätt funkade det (tack Calle!). Han försäkrade mig om att jag vågade gå ut på banan igen.
Kanske var det min oro för ryggen som gjorde att jag höll tillbaka en aning. I vilket fall, så var tajmingen plötsligt perfekt, något en motionär drömmer om och upplever ett par gånger om året, kanske. Lugnt och metodiskt kunde jag plocka isär träningskamraten i poängspelet, det är inte varje dag det händer.
Och, så kom den. Fullträffen. En repris på det bästa slag jag presterat, det var snart femton år sedan senast. På en hård serve, långt ut på min backhandsida, rör jag mig mot bollen och med perfekt tajming slår jag en stenhård enhandsfattad retur rakt utmed sidlinjen som sitter otagbar, exakt femton centimeter in i krysset.
Ett sådant slag kan jag leva på i månader. Det som är vardagsmat för tävlingsspelare kan vara en stor glädjekälla för en klåpare. På sitt sätt bidrog ryggeländet med något gott i alla fall.
No comments:
Post a Comment