Det var väl oundvikligt på nåt sätt. Jag har muckat med min kropp ganska länge nu, kört en tredubbel dos tennis under det nya året. Det har stramat och gnisslat lite här och där, det har känts som att något kan gå sönder, men kroppen har hållit samman. Så, ikväll, när jag var inne på min tredje timme tennis för dagen, högg det till i ryggen. Träningskompisen Ola skickade ner en boll i ett hörn och när jag jagade upp den kände jag hur det brann till.
Jag tror inte att det är något allvarligt, eller jag hoppas väl det. Vore synnerligen trist, när jag börjar få ihop spelet.
Min skadehistorik är annars så gott som blank. Det är bara en lång rad vrickningar som påverkat min spelduglighet. Ett tag var mina vrister så uttänjda att jag vrickade dem vi minsta lilla hålighet i en grusbana. Nu har jag, med åldern, stelnat till lite överallt, och turligt nog i just vristerna.
Förklaringen till att jag hållt ihop fick jag kanske vid en lekfull innefotbollsmatch, där jag sträckte mig i låret. Jag blev riktigt orolig. Min arbetskompis fru, sjukgymnast, var med och spelade och tog en titt. Jag sade att jag aldrig tidigare hade råkat ut för en sträckning. "Då har du nog aldrig tagit i ordentligt heller", replikerade hon.
Vi får se hur det känns imorgon...
No comments:
Post a Comment