Ur gömmorna 4

Adidas GTX Pro. Här slutar Kneisslspåret med en klassiker från tennisbanorna i Boxholm under mitten av åttiotalet. Detta exemplar har verkligen tjänstgjort med den äran. Den gamla Lendl-spaden är skrapad, nött och fårad, spelad till det yttersta. Den spelades av min bror och mig i omgångar. Jag hävdar med bestämdhet att den ett tag var som en förlängning av min brorsas arm. Han hanterade den som en trollstav. Han skulle fortsatt spela med den, enligt min åsikt. Men, den var tung. Den vägde över 380g, vilket kanske var för mycket för en tonåring under utveckling. Kanske är det den här skönheten brorsan har att tacka för den forehandslägga han utvecklade?

Julledigt från tennisen, nästan...

Så, då tog tennisen slut för året, så gott som. Undantaget, jag började julafton med en timme tillsammans med min kära hustru. Det är inte ofta vi får chansen att spela tillsammans, av logistiska skäl. Hon är förmodligen den mest talangfulla adept jag haft. Ingen, varken ungdom eller vuxen, har snappat upp teknik och speluppfattning så fort. Synd att hon började i trettioårsåldern, bara.

Det här med juluppehåll gillar jag inte alls. Jag får abstinens. Det är intressant hur det liksom kliar i mina valkar i näven, när jag inte spelar på ett tag. Vi tar med oss en tennisväska, modell light på den lilla trippen norröver. Hoppas vi hittar en tid i S-hamn i mellandagarna.

Det får bli en rivstart i tennisen, såväl som bloggandet efter nyåret.

Jag får väl passa på att skicka julhälsningar till mina två läsare. God fortsättning & gott nytt år, Björn & Kjell!

Dubbla pass

Igår blev det två vändor. På morgonen hoppade jag in som sparring åt en duktig juniortjej och på kvällen spelade jag min Öjabytimme med Ola & Christian. Vilken skillnad på morgon och kväll!? Den första kvarten på morgonen kunde jag inte för mitt liv få styr på bollen. Jag var orolig för att göra ett dåligt jobb, att inte bjuda till det motstånd jag var där för att leverera. Men, som tur lossnade det och jag kunde spela ut.
Jag tror att det handlar om muskelminne eller nåt. Kroppen vill inte koordinera sig så tidigt på morgonen. Viljan finns där, men inte rörelserna, till en början.
På kvällen var jag alldeles slut i hjärnan, efter en tuff dag på jobbet. Men ändå flyttade jag runt, hamnade rätt till bollen, som en zombie, utan att tänka. Borde det inte vara tvärtom?
De gånger jag spelat klåpartävlingar och fått morgonmatcher, har jag gått klockan 06.00 och sprungit en kort sväng, bara för att väcka kroppen. Men det har ändå knappt räckt. Vafasen, jag ser mig själv som morgonmänniska. Hur ska jag lura kroppen?

Ur gömmorna 3

Kneissl White Star Pro. Det här är helt andra grejor än förra exemplet ur gömmorna. Det här är ett riktigt bra racket som jag fortfarande njuter av att spela med. Här vikten (355g) och balansen lika fin men till skillnad från ospelbara ”Aero” så känns allting rätt när jag träffar bollen. Nästan lika vacker att se på, dessutom. Märkligt nog känns den inte daterad, trots sin blygsamma träffyta och sina träracketrötter. Jag spelade med denna ett kort tag i slutet av åttiotalet (om jag minns rätt?), någon månad eller så, där jag testade nya/gamla modeller. Om jag inte minns fel så fanns det någon mexikansk proffslirare som spelade med denna modell en bit in på nittiotalet. Så modellen måste ju haft något att tillföra in i den moderna eran. Den liknar faktiskt mina K90-racketar i känslan, fast flexiblare. Och, ja, det är samma modell som Lendl spelade med under en stor del av sin karriär, fast med under ett annat varumärke och med annan kosmetika.

Sista gången - för första gången

Sista lunchtennisen för säsongen idag. Bra träff på bollen. Jag var oerhört spelsugen, vilket kan vara ett problem, då jag vid sådana tillfällen överjobbar slag och fotarbete. Men inte idag.
Lunchtennisen har, förutom varit kul, även varit märklig på ett särskilt sätt. För även om instruktören, Bernth, delas mellan fem-tio medelålders spelare med olika spelstyrkor, så är han den första instruktör jag någonsin haft. Den förste som stått vid sidan av banan och delgett mig åsikter om teknik och taktik. Och, då har jag spelat tennis i över trettiofem år!?

Jag är självlärd. Det har aldrig funnits någon som fungerat som tränare eller instruktör. Visst, tenniskompisarna har alltid stöttat och hjälpt till med åsikter. Fast i praktiken har det handlat om lika delar hjälp och gliringar, allra helst i yngre år. Och, visst, min gode tenniskompis Björn har kommit med goda råd men har aldrig haft som uppgift att stå och rya från sidan.

Däremot har jag själv stått med instruktörens uppgifter, vid sidan, under otaliga timmar. Jag gick tränarkurser, där jag fick bo på Frimurarhotellet i Linköping (stor grej som sextonåring) Jag fick till och med ett stipendium, som min bror tog emot i mitt namn och poserade med, i mitt namn, i lokaltidningen. I den miljö jag i övre tonåren plikttroget tillbringade helger och somrar med att likt en fårhund mota sexåringar framför mig, kände jag mig till slut helt färdig och sade adjö till tennisskolor och juniorlag. Och, först då, vid tjugo års ålder, lossnade mitt eget spel. I efterhand kan jag konstatera att jag säkerligen halkade efter ordentligt, spelmässigt, på att tjata på småttingar och ungdomar istället för att spela tennis.

Så, hur fungerade det med instruktör för en medelålders klåpare, efter trettiofem år på egen hand, då? Jo, tack, bra. Det var skoj och nyttigt. För även om jag vet att jag ska böja på knäna eller ta rakaste vägen till bollen, så har det hjälpt en massa att ha någon som jagar på mig. Och, jag har fått små hintar och tips om saker jag kan göra annorlunda, men det tänker jag inte skriva om här. Dessutom växer egot när jag får beröm, vilket är en stor hjälp det också. Så, det har gett mersmak.

Ur gömmorna 2

Kneissl White Star Aero 30, i mina ögon det vackraste tennisracket som tillverkats. Tyvärr, så är den fullkomligt ospelbar. Jag köpte ett par på åttiotalet, enkom för att de var snygga. Jag tänkte att om Heinz Günthardt kunde spela med den så kunde jag, men... Nä!

Några gånger har jag plockat fram den och stoppat ner den i trunken för att verkligen testa om minnesbilden stämmer. Jag blir lika besviken varje gång. Hur kunde gamle Heinz spela med denna ram? Gjorde han verkligen det? Jag är övertygad om att det förekom "paintjobs" redan på åttiotalet, men en sån här snygging kan man väl inte emulera med lite färg? Kanske spelade gamle Heinz med en prototyp-PT57:a men med ovanligt skickligt lagd make-up ;-)

Det märkliga är att den förutom utseendet även har både vikten (353g) och balansen helt rätt. Men den är som sagt ospelbar. Ibland tar jag fram den och tittar på den, det är dess enda funktion.

En än bättre timme...

Pinsamt flyt. En träningstimme på onsdagskvällen där så gott som allt ramlar in. Vad ska jag göra? Be om ursäkt? Jag kommer på mig själv under timmen,att önska att jag hade en sån här dag när jag spelar match i Klåparserien eller på Klåpartouren, men det händer sällan, det händer knappt någonsin.
Min träningskamrat Ola var tillbaka från sin fotskada, "Det var liksom hälsporre, fast på ovansidan av foten" Roligt att ha honom tillbaka. Han är mycket bra att träna mot för ingen jag tränat mot i mitt trettiofemåriga tennisliv har ett sånt varierat spel. Han använder hela planen på ett föredömligt sätt, det är toppade bollar såväl som flacka, vinklat och rakt, nätruscher och baslinjespel. Ja, ni fattar.
Vad jag inte fattar är varför inte ungdomar spelar mer varierat? Just nu har vi ju en världsetta som dessutom är bäst i historien och han använder hela banan. Det borde väl vara en inspiration om något!? Hmm...

Morgonträning med lillkillen

Det låter som ett straff men det är en välsignelse. Jag & lillkillen tränar ett par gånger i veckan, mellan 0700-0755 (sen ska det skyndas till skola & jobb). Det är den enda tiden som funkar, det är lillkillens funktionalitet som biologisk varelse som bestämmer detta. Vi testade att träna på eftermiddagen, men då var killen trött i kropp & knopp, lyckades bara hålla koncentrationen uppe i tio minuter, sedan såg jag på kroppsspråket hur han tog helt slut. När vi testade kvällsträning gick det än sämre, han fanns inte med alls med huvudet, jag kände att han borde ligga i sängen istället och att jag skulle läsa en Bamsetidning istället för att mata bollar. När vi provade med morgontennis funkade det direkt.
Visst, det kan vara lite trögt de första fem minuterna på morgonen. Men så fort vi kommer upp och iväg är han på ett strålande humör. Han har omfamnat tennishallen på morgonkvisten, den är hans, liksom. Det är oftast bara vi där, kanske att det står ett par pensionärer i ett hörn och duttar. Den knappa timmen är bara lekfull, vi just leker oss fram i teknikträningen. Vi har halvt på skoj enats om en prioritetsordning i upplägget. Viktigast är att ha roligt, sen kommer fotarbetet följt av att spela snyggt och rätt. För några egentliga mål med träningen finns egentligen inte ännu. Vi kör så länge det är kul. Han har mitt löfte att vi lägger ner den här morgontennisen den dag han tröttnar.
Min agenda sträcker sig inte längre än att jag vill ge honom grunderna, hjälpa honom komma över ett par trösklar som jag själv, av egen kraft, fick kämpa mig över. Om jag nu en gång i forntiden både skaffade mig instruktörskunnade och erfarenhet kan jag ju försöka överföra det lilla jag kan.
Klubben i vilken lillkillen annars spelar sina veckovisa fyrtiofem minuter Minitennis i, har en stolt tradition, föredömligt organiserad juniorverksamhet och förmodligen de bästa instruktörerna i landet. När jag läser information, press och bloggar kan jag utläsa att de delar samma värderingar kring ungdomsidrott och föreningsliv som jag själv och blir alldeles lycklig och varm i kroppen över att något sådant finns i vår närhet. Samtidigt så funkar det ju på ett litet annat sätt i praktiken. De barn/ungdomar i liknande ålder som lillkillen, som omhuldas och lyfts fram i klubben, har ju inte blivit duktiga av fyrtiofem minuters minitennis i veckan, utan har såklart fått massvis med extra uppbackning från andra håll.
Så, för att ge killen en hygglig start tragglar vi vidare, ifall han skulle tycka tennisen är så kul att han vill fortsätta som junior. Naturligtvis hoppas jag ju att han ska dela mitt tennisintresse. Rent praktiskt är ju tennisen det geografiskt närmsta idrottsutövandet där vi bor, dessutom. Men vill han dansa eller syssla med casting blir det gött, det också.

Ur gömmorna 1

Prince Classic, en sjuttiotalare, en verklig "Classic" Inhandlad på Erikshjälpen för femtiolappen. Jag vet, det är ett överpris, men när jag såg buttcapen med dekalen istället för den vanliga Prince-loggan kunde jag inte låta bli. Och, kolla det snygga fodralet! Jag lät det sitta kvar på bilden. Att det är en gammeldags racket känner man direkt, då den är en rejäl kluns. Den klockar in på strax över 370g, vilket med moderna mått mätt är nära på en omöjlighet att svinga. Inte ens dagens proffs använder så tunga racketar. Förutom vikten så känns den ovanligt modern att spela med, den har härlig kontroll och bra fart på bollen. Den lider inte heller av moderna racketars sura "pocketing", där bollen försvinner för en tiondel, inne i träffen, utan skickar iväg bollen med härlig närvaro. Den är snyggt patinerad med en jämn och fin slitning i aluminiumet kring toppen.

Jag kan inte säga att jag suktade efter en sån här som ung, även om jag tacksamt hade emottagit den som tolvåring. Jag ville ha ett Prince Woodie, vilket jag också ett tag hade. Jag minns däremot att jag i smyg suktade efter brorsans Prince Pro däremot, den uppdaterade och lite styvare modellen som var svart och guldfärgad. För den spelade jag riktigt bra med, vilket senare ledde till att jag en längre period blev en POG-spelare. Gamla Princeracketar, i synnerhet de tidiga åttiotalarna, är underskattade, de står sig allesammans finfint i dagens konkurrens. Modellerna Pro, Graphite & Magnesium, speciellt.

Snälla bollar

Lunchtennis med Bernths gäng idag. Lika roligt, som vanligt. Mycket slagövningar där bollen ska fram och tillbaka, många gånger. Är det nåt jag blivit duktig på, så är det just att slå snälla bollar, fram och tillbaka. När jag spelat/tränat mot någon vars spelarnivå ligger lite under min egen har det hänt att jag fått frågan om det egentligen ger något att träna så. Visst! Det är riktigt svårt att jaga upp bollar som är tokigt sneda, tokigt korta och sedan placera dem med lagom fart mitt i planen. En utmaning.
Enda nackdelen är att detta speciella spel ibland flyttar med in i andra träningar eller till och med matcher. Det kan ta en stund ibland, innan jag fattar att jag spelar "fel" spel och kan korrigera detta, allrahelst om jag är riktigt trött i huvudet. Någon gång har jag varit så utsjasad av jobb och annat, att jag spelat snällt "mitt i gapet" i en hel timme och sedan gett träningskompisen en massa beröm efteråt, för att upptäcka mitt misstag på cykeln hem.

Racket till junioren

När nu lillkillen var så stor att han skulle börja dänga på de hårda gula bollarna, behövde han ny racket. Det var inte lätt att hitta något, alla juniormodeller var ju alldeles för lätta, dessutom hade de tjocka ramprofiler som inte skulle ge lillkillen någon kontakt med bollen, knappt. Något som är mycket viktigt när han ska lära sig korrekt teknik. För vad är tanken med dessa superlätta Babolat-/Head-/Princeblaffor som erbjuds? Att kidsen direkt ska utveckla vindrutetorkarforehand och toksvinga i open stance?
Jag funderade på olika vägar, letade efter ett så ”enkelt” racket som möjligt, utan framgång. Jag lekte även med tanken på att såga av ett gammalt träracket. Men, så hittade jag det jag letade efter, på tyska Ebay, såklart. Två stycken tjugo år gamla Wilson Pro Staff 6.0 Original, i juniormodell. För en spottstyver.
Dessa fungerar alldeles utmärkt. De är kanske lite tunga för en sjuåring, 325g (med Tournagrip, såklart!) vilket är tyngre än många seniorracketar idag. Men lillkillen har redan börjat lära sig att använda teknik istället för kraft, för att möta bollen. Dessutom är han tvungen att träffa rent, i den lilla träffytan. Karaktärsdanande på nåt sätt. När vi tränar tillsammans använder jag såklart en av mina egna gamla PS85:or, vilket han tycker är extra kul, vi har ju ”samma” racket, då.
Medveten om att problemet säkerligen återigen kommer uppkomma om/när han ska byta till seniorracket om två-tre år, så har jag redan börjat hamstra lämpliga modeller åt honom att testa ifall tennisintresset består...

En kuriositet!

Kolla riktigt noga, gott folk. Det här är en högst ovanlig syn. Bilden är från i somras men intressant ändå, i mina ögon.

Efter X antal timmar under våren och sommaren hände detta. En sena brast, eller rättare sagt två!? Jag blev alldeles paff och letade fram mobiltelefonen för att ta en bild för att skicka till mina tenniskompisar.

Under de senaste fem-tio åren har jag inte slagit av en endaste sena. Förr i tiden hände det, men då brydde jag mig inte om strängningarna och med hjälp av tiden och utmattning kunde jag till slut gnaga av en strängning. Nu hinner jag, eller min personlige strängare Björn, klippa bort dem innan de brister.

Björn säger att min oförmåga att slå sönder strängar beror på att jag slår så löst på bollen och inte använder nymodigheter som topspin.

En helt okej timme

Då jag var hemma från jobbet igår med feber och värkande bihålor, trodde jag inte ett dugg på träning idag. Men framåt eftermiddagen klarnade det upp i hjärndimman och när det blev kväll kunde jag inte hejda mig, utan cyklade ner till "Tandbölket", som våran lilltjej kallar stället.

En timme med Andreas är alltid nyttigt. Han spelar med det där högre tempot som jag verkligen behöver matcha mig emot. Han spöar upp mig ordentligt, men på ett renhårigt och uppfostrande vis. Det behövs ibland.

Redan under inbollningen kände jag att den träff som varit försvunnen under Tranåshelgen nu var tillbaka. En härlig känsla. Mina forehands satt där de skulle igen.

Visst, Andreas bröt mig blankt, direkt, men jag hängde med. Och, då han hade en synnerligen usel dag på servefronten kunde jag följa honom till 4-4 innan han slank iväg med setet. Strunt samma, jag spelade bra igen och trots att Andreas glänste med en handfull "tevebollar", såna där overkliga slag som man bara ser på teve, som avslutning, cyklade jag hem med en positiv känsla.

En dubbelkombo Alvedon/Ipren och så lite Nezeril så kommer jag nog sova gott efter detta.

Tranås Indoors - Dag 2

Ännu en lång dag i tennishallen. Många matcher drog ut på tiden och jag fick spela min singel nästan två timmar efter utsatt tid. Helt okej. Vi hade tid att sitta och gaffla. Och, stor lycka, jag träffade på en gammal kompis, ännu en Björn, vars pojk spelade i tolvårsklassen.

När singeln till slut började var jag helt bortkollrad. Jag trodde att min serve, på det snabba underlaget, skulle hjälpa mig att hålla mig kvar i matchen trots att jag inte var inspelad på underlaget. Men jag hann inte med, alls. Min motståndare, Joakim Sälgeback, lekte med mig. Visst, det var hyggligt jämnt i en del game, men jag fick knappt något med mig. Utskåpning.

Roger Nydahl - Joakim Sälgeback 0-6, 1-6

Utan att förhäva mig eller förta motståndarens färdigheter, så brukar jag inte spela så dåligt, eller!? I vilket fall så var serven under all kritik och utan den står jag mig slätt.

Min dubbelpartner Björn förlorade sin singel i tre hårda set. Han hade stora blåsor i händerna och efteråt var det nära att vi ställde in dubbeln.

Jag, gamle Nicke & Björn hann med ett resturangbesök på ett kinahak, sedan tillbaka till hallen där det hade blivit kaos i spelschemat.

Till slut gick dubbeln igång. Jag & Björn mötte ett brödrapar, Ternströms, från Västerhaninge. Den äldre brodern var riktigt duktig och den yngre också duktig, för sin unga ålder. Det blev en riktigt jämn dubbel, där det också blev lite nerv, minsann. Jag jagade upp mig ordentligt efter att ha blivit prickad av en boll. Den äldre brodern drog en stenhård forehand rakt i bröstet på mig från tre meter. Han ursäktade sig lite halvhjärtat. Men jag blev jäkligt sur, för en så bra spelare vet precis var han slår bollen, på det avståndet. Han bad iofs om ursäkt ännu en gång, efteråt.
Vad som hände efter bollen på kroppen var att jag plötsligt spelade bättre. För övrigt var serven tillbaka!? Den som tidigare under dagen gått och gömt sig. Jag slog en handfull ess och en massa bra servar som vi enkelt kunde göra poäng på. Lite tröttsamt var att den äldre brodern hela tiden högljutt beklagade sina "usla" returer. Kanske var mina servar bra, kanske gjorde jag honom dålig?
Vi ledde med 5-4 i andra. Vid 5-5 servade Björn bra, men jag smashade ut två (!) upplagda lägen, i samma game och de bröt oss, för att sedan serva hem matchen.

Roger Nydahl/Björn Lidestam - Robert Ternström/Rikard Ternström 3-6, 5-7

Det var ingen dålig match av oss, alls. Jag & Björn är inte riktigt samspelta, vi spelar tillsammans en gång i halvåret och vi gör det lite svårt för oss ibland. Så, med mer skärpa och med en hel handflata på Björn, hade vi kanske, kanske kunnat vinna matchen.

Det blev ingen dag 3 i Tranås. Helt okej. Jag sade adjö till Björn och Nicke & jag bilade tillbaka till föräldrahemmet i Boxholm. Det blev en hamburgare på gatuköket som tröst. Imorgon bär det hemåt.

Tranås Indoors - Dag 1

Det var cirkus på jobbet, så jag kom iväg ganska sent. Stressade med att packa och göra matsäck, en tvådagars, ifall det skulle gå bra idag. Hela vägen upp till hemtrakterna lyssnade jag på skivorna jag fick av min kompis Fredrik. Nya Perssons Pack, helt okej, och Delaney & Bonnie-samlingen som var en höjdare.

Framme i Tranås fick jag en chock. Jag hade glömt att det var "gympasalsgolv" Riktigt snabbt underlag. Tur då att jag fick w.o i första omgången. Eller tur är det väl inte, jag vill ju spela varje match. Nu fick jag en dubbel istället för att vänja mig vid förhållandena.

Men först åt jag min matsäck och kollade när Björn & Nicke spelade. Att spela Tranåstävlingen är ju kanske mer ett sätt att träffa mina gamla tenniskompisar än att plocka skalper. Skönt häng och roligt tugg. Det var roligt att se båda matcherna. Gamle Nicke torskade mot en "ungdom", en kille från Smålandstenar som småfuskade sig fram i två set. Det är märkligt hur snabbt unga killar lär sig att tänja på domsluten. Även om Nicke hade skrikkonsert genom matchen, så tjafsade han inte om domsluten "Du dömer din sida" var hans kommentar, trots att domsluten ibland var mycket märkliga. Starkt.
Björn gick på halvfart, ja knappt det, kanske 40%, då. Trots det så spöade han upp den "ungdom" han fått på sin lott. Det var en märklig episod i andra set, då Björn pratade flera minuter i mobilen!? Tydligen hade han tentajour och var tvungen att svara.

Jag hade ätit för mycket matsäck, för tätt inpå match. Jäklar, jag som brukar vara så nog med att portionera ut födan. Fast hellre lite för mätt ån att inte ha någon bensin i tanken.

Jo, sen blev det dubbel, framåt kvällen. Björn & jag mötte bröderna Gerdin från Tranås. Nicke hade berättat att de hyste stora förhoppningar om att klå upp oss. Och, de började bra. Det var lite nervigt i början. Björns analys var att de servade så löst att det tog några game att justera returerna. Efter att vi låg under med 2-3, så tog vi nio raka game.

Björn Lidestam/Roger Nydahl - Anders Gerdin/Peter Gerdin 6-3, 6-0

Sedan hem i natten, till far & mor i Boxholm.

Imorgon är det nya tag. Det blir det säkert andra bullar. Hu!

Öjaby TK – Alvesta TK1 1-2

Ett lite försenat matchreferat från första seriematchen på inomhussäsongen. Nytt för i år är att Öjaby spelar sina hemmamatcher i Strandbjörkshallen, där vi också tränar till vardags. Förra säsongen tränade vi i Växjö och spelade våra hemmamatcher i Alvesta. En hemmamatch mot Alvesta hade, märkligt nog, varit en bortamatch i praktiken.

Vad hände då? Jo, två trevliga Alvestabor trillade in vid lunchtid och fick spela mot undertecknad och Gabbe. Våran etta, såväl som tvåa, Andreas & Ola, var indisponibla. Så vi ställde upp med reserven och reservens reserv.

Förstasingeln blev mycket jämn, där jag plockade första set mot Martin Fohlin med 6-3, förlorade det andra med samma siffor och slutligen vann ett supertiebreak. Min motståndare såg väldigt besviken ut, vilket jag förstår. Han var nog en lite vassare spelare överlag, men jag växlade tempo och satsade mycket på serven och då kan även en klåpare plocka en och annan poäng. Och ett supertiebreak är alltid ett lotteri. Efteråt sade killen på andrasingeln att ”Han brukar ha svårt mot gubbar” Va!?

Andrasingeln såg jag inte så mycket av. Det gick fort förstod jag, för när vi börjat andra set så stod Gabbe & Henrik Johansson och småsnackade redan. 6-0, 6-2 blev det.

Sedan var det trevlig fika och samkväm. Kaffe, smörgås och utbyte av anekdoter från Klåpartouren och Klåparserien. Det finns en och en annan karaktär och episod att avhandla.

Tillbaka till dubbeln, där Gabbe & jag hängde med bra i första set. Det gick riktigt bra, till och med, trots att det blev 6-3 till gästerna. Gabbe storspelade. I andra set började jag med att tappa serven och sedan så lyckades jag inte hålla spelet uppe. Kanske var jag lite trött efter den långa singelmatchen. Eller så var gästerna lite för bra, ska väl erkännas.

Deras andrakille, Henrik, var vänsterspelare och det är sällan som jag får möta en ”spegel”. Jag förstår att jag har en lite fördel i min vänsterhänthet och nu fick jag smaka på min egen medicin. En riktigt duktig dubbelspelare var han.

Hur går det i returen efter jul? Jo, det är nog en match som Öjaby kan vinna, med Andreas & Ola i laget, trots bortaplan, hemmaplan, nej, bortaplan, var det...

2009-11-07 Öjaby TK - Alvesta TK1 1-2
Roger Nydahl – Martin Fohlin 6-3, 3-6, 1-0 (10-6)
Gabriel Iaghello – Henrik Johansson 0-6, 2-6
Nydahl/Iaghello – Fohlin/Johansson 3-6, 1-6

Vad döljer sig i garderoben?

Ute i förrådet finns en garderob som både är härlig och pinsam. Där finns gamla undanstuvade racketar. Många racketar. Jag vågar inte räkna dem. Om jag lyckas samla mod, kanske jag kan plocka fram lite godbitar ur gömmorna framöver. Kanske.

Jag kan inte göra mig av med dem. Det går inte. Visst, jag kan sälja någon ram till en kompis, om jag skulle råka ha flera av de sorten.

Det började med att mina kompisar luskade fram alla mina tidigare racketar, de som fattades mig, till min trettioårsdag. Sedan har jag plockat upp godbitar på loppisar, på Röda Korset eller, på senare tid, på tyska Ebay. Det sistnämnda är min mörka hemlighet, att jag spanar där, efter de ramar som jag suktade efter som fjortonåring och aldrig hade råd med.

Vad gör jag med dem? Jo, jag plockar med mig en och en annan, ibland, till träningar och spelar några game. Det är härligt. Tjugofem år gamla racketar har en helt annan känsla än dagens jättespadar.

I förgrunden står tre Head Graphite Pro. I mitten av åttiotalet suktade jag efter dessa, när jag såg spelare som Emilio Sanchez och Sergio Casal spela med dem. Mycket snygga, racketarna alltså. Om jag hade haft alla tre i samma greppstorlek hade jag kunnat tävla med dem. Så bra är de fortfarande. Nu är de tämligen risiga och grommetarna tål inte många strängningar till. Men vem vet, kanske går Prestigegrommetar att knö på dem och hittar jag en samtida klubba i samma serie, eller syskonserie, så kanske jag kan knacka loss palletarna och limma dit rätt storlek. Det vore nåt.

Noll - noll, då kör vi...

Jag tycker att de fem minuter det tar att cykla ner till tennishallen räcker som uppvärmning. Jag är medelålders, jag är alldeles stel, det knakar i muskler och leder när jag trycker pedalerna nedåt i mökret och regnet. Det är lite bråttom, jag har precis nattat barnen och somnade av utmattning av värmen i sjuåringens säng, vaknade en halvtimme senare med ett ryck och kastade mig iväg.

Framme i hallen byter jag om och väntar in träningskamraten. Det är J-O, det är oftast J-O då han alltid hoppar in när någon annan inte kan. Han är sextiofem år men spänstig och snabb som en tjugofemåring. Han är min förebild. Om jag håller mig i trim som honom, håller spelet uppe, kommer jag möta alla duktiga spelare på nedgång. Jag är en klåpare, men det är min diaboliska, långsiktiga plan.

Det blir matchspel, det blir det nästan alltid. Fem minuters inbollning och sedan kör vi. J-O tar ledningen, det gör han alltid. Jag behöver hosta igång, jag behöver ett par game innan servar och returer sitter, trögstartad. Jag vet att det kommer sluta 5-5, eller nåt sånt. Det gör det alltid.

Jag måste vara listig, jag vill träna på vissa moment i spelet, för att bli bättre. Att göra det i matchspel är svårt. Det får inte se ut som att jag bara tränar, jag måste smyga in momenten i matchspelet. Det brukar gå. Ibland är någon träningskamrat skarpsynt och frågar varför jag lägger upp enkla bollar på hans forehand och då måste jag erkänna att jag vill jaga upp hans crossar nere i mitt backhandshörn.

Efter en timme slutar det med 5-5. Jag ger J-O beröm. Jag tittar på ett par duktiga spelare på utvägen. Det finns rejält med klasspelare där jag tränar, i alla åldrar. Det är en fröjd att se gamla tennisproffs träna. Men jag är kluven till att ha dem på banan bredvid. Det kan ibland vara rejält förminskande när jag har en dålig dag.

En dusch och sedan hem i mörkret. De fem minuterna på cykeln är nu min nedvarvning. Jag vet att jag borde stretcha, men jag ramlar omkull i soffan istället. Ibland, när jag tränat sent, till tio, blir det svårt att varva ner och somna in. Jag vet att jag kommer vara trött klockan sex, morgonen efter. En öl brukar hjälpa, märkligt och turligt nog funkar lättöl lika bra som starkare grejer.

Var det inte seriematch i helgen? Jag är egentligen reserv, men Ola har ont i foten. Var det Hovmantorp eller Bodafors vi skulle till? Någon ringer väl framåt helgen.

Detta är en tennisklåpares vardag.