Sista gången - för första gången

Sista lunchtennisen för säsongen idag. Bra träff på bollen. Jag var oerhört spelsugen, vilket kan vara ett problem, då jag vid sådana tillfällen överjobbar slag och fotarbete. Men inte idag.
Lunchtennisen har, förutom varit kul, även varit märklig på ett särskilt sätt. För även om instruktören, Bernth, delas mellan fem-tio medelålders spelare med olika spelstyrkor, så är han den första instruktör jag någonsin haft. Den förste som stått vid sidan av banan och delgett mig åsikter om teknik och taktik. Och, då har jag spelat tennis i över trettiofem år!?

Jag är självlärd. Det har aldrig funnits någon som fungerat som tränare eller instruktör. Visst, tenniskompisarna har alltid stöttat och hjälpt till med åsikter. Fast i praktiken har det handlat om lika delar hjälp och gliringar, allra helst i yngre år. Och, visst, min gode tenniskompis Björn har kommit med goda råd men har aldrig haft som uppgift att stå och rya från sidan.

Däremot har jag själv stått med instruktörens uppgifter, vid sidan, under otaliga timmar. Jag gick tränarkurser, där jag fick bo på Frimurarhotellet i Linköping (stor grej som sextonåring) Jag fick till och med ett stipendium, som min bror tog emot i mitt namn och poserade med, i mitt namn, i lokaltidningen. I den miljö jag i övre tonåren plikttroget tillbringade helger och somrar med att likt en fårhund mota sexåringar framför mig, kände jag mig till slut helt färdig och sade adjö till tennisskolor och juniorlag. Och, först då, vid tjugo års ålder, lossnade mitt eget spel. I efterhand kan jag konstatera att jag säkerligen halkade efter ordentligt, spelmässigt, på att tjata på småttingar och ungdomar istället för att spela tennis.

Så, hur fungerade det med instruktör för en medelålders klåpare, efter trettiofem år på egen hand, då? Jo, tack, bra. Det var skoj och nyttigt. För även om jag vet att jag ska böja på knäna eller ta rakaste vägen till bollen, så har det hjälpt en massa att ha någon som jagar på mig. Och, jag har fått små hintar och tips om saker jag kan göra annorlunda, men det tänker jag inte skriva om här. Dessutom växer egot när jag får beröm, vilket är en stor hjälp det också. Så, det har gett mersmak.