Ute i förrådet finns en garderob som både är härlig och pinsam. Där finns gamla undanstuvade racketar. Många racketar. Jag vågar inte räkna dem. Om jag lyckas samla mod, kanske jag kan plocka fram lite godbitar ur gömmorna framöver. Kanske. Jag kan inte göra mig av med dem. Det går inte. Visst, jag kan sälja någon ram till en kompis, om jag skulle råka ha flera av de sorten.
Det började med att mina kompisar luskade fram alla mina tidigare racketar, de som fattades mig, till min trettioårsdag. Sedan har jag plockat upp godbitar på loppisar, på Röda Korset eller, på senare tid, på tyska Ebay. Det sistnämnda är min mörka hemlighet, att jag spanar där, efter de ramar som jag suktade efter som fjortonåring och aldrig hade råd med.
Vad gör jag med dem? Jo, jag plockar med mig en och en annan, ibland, till träningar och spelar några game. Det är härligt. Tjugofem år gamla racketar har en helt annan känsla än dagens jättespadar.
I förgrunden står tre Head Graphite Pro. I mitten av åttiotalet suktade jag efter dessa, när jag såg spelare som Emilio Sanchez och Sergio Casal spela med dem. Mycket snygga, racketarna alltså. Om jag hade haft alla tre i samma greppstorlek hade jag kunnat tävla med dem. Så bra är de fortfarande. Nu är de tämligen risiga och grommetarna tål inte många strängningar till. Men vem vet, kanske går Prestigegrommetar att knö på dem och hittar jag en samtida klubba i samma serie, eller syskonserie, så kanske jag kan knacka loss palletarna och limma dit rätt storlek. Det vore nåt.
No comments:
Post a Comment