Morgonträning med lillkillen

Det låter som ett straff men det är en välsignelse. Jag & lillkillen tränar ett par gånger i veckan, mellan 0700-0755 (sen ska det skyndas till skola & jobb). Det är den enda tiden som funkar, det är lillkillens funktionalitet som biologisk varelse som bestämmer detta. Vi testade att träna på eftermiddagen, men då var killen trött i kropp & knopp, lyckades bara hålla koncentrationen uppe i tio minuter, sedan såg jag på kroppsspråket hur han tog helt slut. När vi testade kvällsträning gick det än sämre, han fanns inte med alls med huvudet, jag kände att han borde ligga i sängen istället och att jag skulle läsa en Bamsetidning istället för att mata bollar. När vi provade med morgontennis funkade det direkt.
Visst, det kan vara lite trögt de första fem minuterna på morgonen. Men så fort vi kommer upp och iväg är han på ett strålande humör. Han har omfamnat tennishallen på morgonkvisten, den är hans, liksom. Det är oftast bara vi där, kanske att det står ett par pensionärer i ett hörn och duttar. Den knappa timmen är bara lekfull, vi just leker oss fram i teknikträningen. Vi har halvt på skoj enats om en prioritetsordning i upplägget. Viktigast är att ha roligt, sen kommer fotarbetet följt av att spela snyggt och rätt. För några egentliga mål med träningen finns egentligen inte ännu. Vi kör så länge det är kul. Han har mitt löfte att vi lägger ner den här morgontennisen den dag han tröttnar.
Min agenda sträcker sig inte längre än att jag vill ge honom grunderna, hjälpa honom komma över ett par trösklar som jag själv, av egen kraft, fick kämpa mig över. Om jag nu en gång i forntiden både skaffade mig instruktörskunnade och erfarenhet kan jag ju försöka överföra det lilla jag kan.
Klubben i vilken lillkillen annars spelar sina veckovisa fyrtiofem minuter Minitennis i, har en stolt tradition, föredömligt organiserad juniorverksamhet och förmodligen de bästa instruktörerna i landet. När jag läser information, press och bloggar kan jag utläsa att de delar samma värderingar kring ungdomsidrott och föreningsliv som jag själv och blir alldeles lycklig och varm i kroppen över att något sådant finns i vår närhet. Samtidigt så funkar det ju på ett litet annat sätt i praktiken. De barn/ungdomar i liknande ålder som lillkillen, som omhuldas och lyfts fram i klubben, har ju inte blivit duktiga av fyrtiofem minuters minitennis i veckan, utan har såklart fått massvis med extra uppbackning från andra håll.
Så, för att ge killen en hygglig start tragglar vi vidare, ifall han skulle tycka tennisen är så kul att han vill fortsätta som junior. Naturligtvis hoppas jag ju att han ska dela mitt tennisintresse. Rent praktiskt är ju tennisen det geografiskt närmsta idrottsutövandet där vi bor, dessutom. Men vill han dansa eller syssla med casting blir det gött, det också.