Ur gömmorna 9

Le Coq Sportif TCO Concept 3. Första racketet för egna pengar. Jag var tydligen inte beredd att släppa helt släppa träracketarna, ens i mitten av åttiotalet. Så det blev ännu ett, en hybrid.

Jag hade sett Yannick Noah spela med denna och trodde nog att den skulle passa mig. Inte för att vi var speciellt lika, varken i spelstilen, eller i atletismen. Men Noah spelade med enhandsfattad backhand och använde slicen flitigt, något som jag själv gjorde, i mitt sökande efter vettig teknik. Inte heller var Noah den stora förebilden, även om jag tyckte att hans fysiska allroundspel var kul att se.

Själva racketen var tämligen svårspelat. Tungt och otympligt. Hade jag haft större erfarenhet och mer stålar skulle jag bytt så gott som omgående, men nu fick dessa hänga med ett tag.

Vi ungdomar hade tur att den lokale sporthandlaren i Boxholm uppmuntrade oss tennisungdomar i våra racketval. Han skaffade fram vad än vi önskade för så gott som inköpspris. Vi kunde komma med hur knäppa önskemål som helst och han letade upp dem. Vi hade snart allesammans "player racquets", samma som proffsen. Det var Max 200G, GTX Pro, POG, F200, R-22, Black Ace, Graphite Edge, Pro Staff, Prestige 600 och många flera, vilka sedan snurrade runt i gänget tills de fann rätt plats, rätta händer.

Annars var det vanligare att den lokale sporthandlaren saluförde ett racketmärke, av vilken man fick välja en budgetmodell, inget annat.

Le Coq:et var försvunnet länge, länge. Men återfanns även det, till min trettioårsdag. Tyvärr hade det förlorat sin fina läderlinda.

Ibland undrar jag var gamla racketar tog vägen. Allra mest undrar jag var brorsans tre Donnay Borg Pro Mid tog vägen. De hade jag gärna sett i mina gömmor.