Överblivna tankar från helgen

Jag har följt en intressant bloggväxling där jag uppmärksammades på sportchefen i Tennisförbundets månadsbrev för januari. Där stipulerar sportchefen önskvärda träningsdoser för de juniorer som senare ska kunna lyckas nå topp hundra i världen, som seniorer. Det handlar om 15-20 timmar i veckan samt hundratalet matcher om året för en talangfull trettonåring, exempelvis. Om inte en dylik satsning påbörjas riskerar vi i Sverige halka efter, enligt samme sportchef.

Som tennisklåpare lever jag verkligen långt från tävlingsjuniorvärlden och har inga som helst insikter i villkoren för denna. Men jag har ändå tänkt på detta under helgen, som förälder.

För mig finns nyckelordet i nyhetsbrevet finns i andra stycket, där det enda gången i brevet står ordet ”barn” Ett ord som sedan inte återkommer i brevet.

Ingen trettonåring, ingen minderårig idrottsutövare, kan eller får själv ta ett beslut om ett sådant här åtagande. Jag upprepar, i versaler, INGEN minderårig tjej eller kille kan själv ta ett sådant beslut, ett beslut som påverkar hela deras framtid. Det är ett beslut som föräldrarna tar, som barnens vårdnadshavare. Det är också ett beslut som idrottsledare och deras sammanslutningar är med och påverkar och därmed delvis ansvarar för, med uppsatta normer och rekommendationer.

Ett, två, tre steg tillbaka och frågan är, hur viktigt det är att få fram spelare som är topp hundra? För vem är det viktigt? För barnen? För idrotten?

Att barn och ungdomar av ren och skär glädje sysslar med idrott eller andra aktiviteter som inbegriper rörelse är en välsignelse. Om en trettonårig tjej eller kille vill spela exempelvis tennis tolv timmar i veckan, så är det såklart något positivt. Lyhördhet och och försiktighet skulle jag nog önska från idrottsledare om jag i fantasin skulle se mig som förälder hamna i en sådan extrem situation, där ens barn skulle stå inför ovan svåra val.

Jag läste nyssens Boris Beckers biografi. Där finns ett tänkvärt kapitel där hans mamma, med facit i hand, konstaterar att hennes farhågor inför sitt barns vägval besannades. Det går att läsa, ganska tydligt, mellan raderna att hon inte tycker att det hela blev så jäkla lyckat, att Boris inte blev särskilt lycklig och hel. Ledsam och lite skrämmande läsning.

Se där, jag skrev "barn" åtminstone tre-fyra gånger i texten.