Min backhand, min vän

Som tennisklåpare får jag glädjas åt det lilla. I mitt fall min backhand. Jag får komplimanger för den efter så gott som varje match. Jag får beröm av Bernth på träningarna, vilket gör mig stolt som en tupp. Vad som gör mig gladast över allt beröm är att backhanden är något jag jobbat mig till, något jag under lång tid utvecklat och förfinat. Den gänglige fjortonåring som i desperation övergav sin knackiga tvåhandsfattning och gav sig ut på ett äventyr, visste nog inte hur resan skulle sluta, eller vilken lång resa det skulle bli. Det såg inte vackert ut i början, ingen hjälp med tekniken fanns att få.

Tennismässigt tappade jag bort dryga tio år under nittiotalet, då jag istället jobbade som en tok, flaxade runt i världen, i livet och spelade tennis högst sporadiskt. Annars hade kanske min backhand hittat i hamn tidigare. För det är i matchspel backhandsidan fått sin duvning. Alla, så gott som, förutsätter att den aviga sidan är den svaga. Hur många matcher har jag inte spelat, där motståndaren nött med sin tunga forehand, ner på min backhandsida. Om jag får åtta av tio bollar i det hörnet blir jag så klart stark just där.

Nu avslöjar jag detta, som en del i en diabolisk plan, för att alla andra tennisklåpare i södra Sverige ska skicka ner bollen på min forehand istället, så att den, om tio år, ska vara lika stark.

Många ser en enkel hand på backhand som en direkt svaghet. Att spelaren skulle förlora kraft utan den andra näven. Det är ju tvärtom. Men en hand på backhand kan jag, med rätt teknik, använda samma pisksnärtliknande rörelse som på min forehand. Samtidigt som jag kan variera såväl som maskera den på ett sätt som aldrig skulle gå med två händer.

Se bara på världsettan, som han jobbar med sin backhand. Han har ett tredimensionellt tänk som är makalöst. Det är en oerhört varierad slagarsenal som kommer från den sidan. Det måste vara en mardröm som motståndare att hela tiden vara på tå, att på hundradels sekunder behöva göra en bedömning av bollens bana och spin, när bollen kommer med mer än bara kraft. Eller leta upp valfritt Youtubeklipp med Edberg och bara njut.

När jag var en lättpåverkad sjuåring kollade jag på Björn Borg likt alla andra lättpåverkade sjuåringar och något annat än tvåhandsfattning fanns inte på kartan. Följaktligen borde sjuåringarna idag alla försöka efterlikna Federer, men så är inte fallet. Jag har knappt sett en enda svensk lilltjej eller lillkille med enhandsfattning. Det finns en oerhört stark svensk tvåhandstradition med sina rötter i sjuttiotalet och Borg. Dessutom verkar Federer mest gå hem hos oss vuxna och hos småttingarna. Skolbarn uppskattar svällande överarmar, färgglada pannband och grymt-/stönanden från båda könen. Kanske söker skolbarnen förebilder som har den kraft som de själva skulle vilja besitta. Elegans och finess verkar inte gå hem.

Elegans och finess kännetecknar inte min egen backhand. Men den är något jag kan jobba med, en viktig del av mitt spel som motionär, inte nåt jag behöver gömma eller dölja. Den är min vän.