Ur gömmorna 11

Völkl C10 Pro. Mitt i nittiotalet. Mitt i det svarta hålet.

Under större delen av nittiotalet spelade jag knappt någon tennis alls. Det berodde nog på en kombination av trötthet då jag slitit ont i föreningslivet hemma i Boxholm och att jag försökte få ordning på mitt liv, yrkesmässigt såväl som privat. Det blev ett handfull försök per säsong med tennisen.

Mitt i detta så gjorde jag faktiskt ett försök att få styr på tennisen. Jag stegade in på den stora tennisklubben på orten där jag alldeles nyss genom landat och bad om att få vara med på ett hörn. De var vänliga, tillmötesgående och placerade mig i ett gruppspel, bland jämlikar. Jag fick nu spela en eller två gånger i veckan. Men det blev inte riktigt bra, ska erkännas. För det första hade jag inte riktigt fokus på tennisen, jag jobbade alldeles för mycket. Det blev ett pusslande och bytande inom gruppen på grund av mitt jobb med lite sura miner som följd. Sedan så var kamraterna i gruppen trevliga men kemin stämde inte riktigt, ska erkännas. Så efter något år fanns jag inte, till min förvåning, kvar i gruppspelet när säsongen skulle starta. Troligtvis hade jag glömt återanmäla mig, men de kan också ha tröttnat på mig.

Efter detta försök tog det fem-sex år innan jag försökte igen. Jag hade då flyttat ut till ett område i utkanten av den större staden där jag faktiskt kunde se tennisbanorna när jag klev ut ur dörren. Då kände jag suget igen. Här stämde kemin direkt, i den lilla klubben på platsen fanns tid och utrymme för att på nytt ta ny fart med tennisen. Där fanns tålamod under tiden jag fixade livspusslet. Där var familjärt, där fanns härliga karaktärer och en hel del garv. Inte helt oviktigt. Nu är jag till hälften tillbaka i den stora klubben. Och nu, när pusselbitarna ligger på plats, känns det riktigt bra, det också.

Racketarna jag använde under nittiotalet var det definitivt inget fel på. Det var mig det var fel på. Detta Völkl är en riktigt fin spade. Den har alla rätt, egentligen. Samtidigt så var jag inte i synk med racketutvecklingen under nittiotalet. De skulle dröja över tio år innan jag förstod att jag skulle söka mig tillbaka till rötterna för att få den rätta känslan. Det skulle krävas en större utredning innan jag förstod, det krävdes en K90-utredning.