Tennissommar - eller snarare bristen på sådan

Det blev en månad i norra Sverige på semestern. Ambitionerna var höga, racketar och bollar packades in bland fiskespön och badringar. Men, jag hade inte koll på att norr om Dalälven var en tennisöken, åtminstone sommartid. Det var omöjligt uppdrag att hitta någon kontinuitet på tennisen. Det blev en handfull timmar med lillkillen och till slut, ett efterlängtat pass med min maka. Så vi fiskade istället, barnen & jag.

I den mellanstora norrlandskommun, där jag gjorde ett besök på tennisanläggningen, fanns symptomatiskt nog fyra inomhusbanor och två utomhusbanor. När jag bläddrade i bokningspärmen var det fullkomligt tomt. Hela sommaren!? Förklaringen till detta fanns i ett nyhetsbrev från "regionen", som jag hittade på disken i receptionen. Tydligen är tennis en vintersport norröver och alla tennisintresserade tar sommarledigt. En särskild insats krävs tydligen nu för att få tennisfolket att spela sommartid.

I tennismetropolen Kramfors, där jag hamnade någon vecka senare, fanns samma ute/inneförhållande bland banorna, åtta inne och tre ute. Där ekade lika tomt, inte en själ i sikte. "Lägg pengen i ett kuvert och lägg denna i brevlådan, en kamera kollar om du fuskar", löd sommaruppmaningen till den tennisintresserade.

Under hela vistelsen norröver försökte jag hitta gamla asfaltsbanor eller kommunala anläggningar från forntiden, för spontanspel, men det var lönlöst. Jag tyckte mig se en asfaltsbana vid skolan i Docksta men det kan ha varit en hägring.

Tillbaka i civiliserade tennistrakter var abstinensen svår. Väderomslaget från extraordinär, enastående sommar till vanlig svensk sommar vid hemkomsten gjorde att dagarna gick, regnet föll. Till slut gick det inte att hålla sig, utan familjen med gäster gjorde en utflykt till Strandbjörkshallen där det viftades vilt på C2-an.

Hem ljuva hem.