Wimbledon

Nä, det blir inget Wimbledon i år. När Canal+ har snutit teverättigheterna blir det svart i tennisrutan. Jag kommer garanterat få abstinens om ett par dagar och kolla på fulströmmar eller köpa en streamingbiljett för hundringen när de rear ut andra veckan. Eller så kollar jag på fotbolls-VM som tröst, fast det är fel sport.

Lillkillen och jag har pratat om att nån gång åka med Ryanair till London och sedan kö-tälta. Han tycker det låter oerhört spännande att ställa sig i kö vid lunchtid dagen innan, för att sedan campa på en trottoar i förhoppning om att få se Federer dryga dygnet senare.

Mitt enda Wimbledonbesök är nu tjugo år gammalt. Då var det inte alltför hysteriskt. Tog man första tunnelbanan ut på morgonen och småjoggade lite fram till kön så kunde man säkra en biljett till bana 1 och se finspelare. Men bäst gillade jag att knalla runt på sidobanorna och kolla in bakgårdsspelarna, där det yxades, fajtades, svors och kämpades i skymundan. Jag minns hur en åldrande Kevin Curren svor åt hur högt ljudet var när det spolades på pissoaren, på den offentliga toalett som låg precis bredvid den sidobana dit han förvisats. Hela Wimbledonbesöket är fortfarande starkt levande, jag var där alldeles själv och stannade flera dagar för länge, vilket gjorde att föräldrarna fick girera över en slant så att jag kunde ta mig hem. Ett litet vuxnare besök vore faktiskt på tiden.