Jag trodde nog att det skulle dröja ett par år till, men igår hände det. Lillkillen & jag brukar avsluta våra träningssessioner med att han får två försök att returnera min serve. Får han in returen, får han femtio spänn. Igår positionerade han sig lite tokigt, så jag tänkte att jag skulle smälla på serven i närheten av honom för att uppmuntra honom, men då passade han på att mota tillbaka serven, den lille rackaren. Det tog en stund innan polletten trillade ner, sedan blev det glädjedans.
Jag hade helst sett att han gått på sommartennisskolan på Strandbjörket. Nog för att gamle pappsen kan vikariera på tennisträneriet, men miljön, den där andra rösten, tränaren som inte är jag och att få gnabbas med tenniskompisarna hade varit fint. Men, denna gång funkade det inte. Istället ska lillkillen och jag försöka spela tre-fyra gånger i veckan under sommaren, det är vårt mål. Det ser allt bättre ut för varje pass nu. Vi har plussat på repertoaren med serve och backhandslice. Den senare behövs nog för en klen åttaåring för att mota tillbaka bollen med sin enhandsfattade backhand.
Det var roligt att se skillnaden med min lillkille och kompisens tennistokige dito när vi hade besök under Strandbjörksspelen. Där kompisen lillkille var året äldre, redan börjat tävla och tog träningen på stort allvar, så kunde min lillkille förvinna i sina tankar på banan eller börja föra en inre dialog, kompletterad med ljuddeffekter, troligen lasersvärd. Barn kan vara så olika. Härligt.
No comments:
Post a Comment