En reflektion, lite tekniktjafs, en kort uppföljning på inlägget kors & tvärs. De smörmjuka Prestigeramarna jag köpte av Pim-Pim visade med all tydlighet hur väldans olika moderna och omoderna strängar är, när de strängas i hybridform. Där den uråldriga natursenan förmodligen är den sena som fortfarande behåller trycket bäst, är en modern polyestersena, exempelvis Luxilon, kanske den som istället tappar mest. Resultatet efter en tid blir att natur på längden lätt deformerar Prestigeracketen till en rundare form, medan polyester på längden deformerar densamma till en klart oval form. Även på en styvare rackare till racket, K90, går det enligt Björn att se samma fenomen.
Skillnaden i känsla är också den klart märkbar. Natur på längden behåller det mesta av känslan över tid, medan det fantastiska polyesterbett som Luxilon på längden uppvisar nysträngat, tämligen snabbt försvinner och strängningen tvärdör efter en tid.
För en klåpare som slår så löst att han/hon en dag måste klippa bort strängarna är ju det förstnämnda att föredra. Har man däremot armmuskler, använder topspin samt har ekonomiska resurser att stränga om när känslan är väck, är ju polyester grymt.
No comments:
Post a Comment