Mardrömmen

Jag läste på Bollfokus om Andreas krämpor och kände stor sympati. Det är ett elände när kroppen inte vill lika mycket som hjärta och hjärna. Även om jag själv hittills varit förskonad från skador så tänker jag mycket på detta, att det faktiskt kan hända mig också.

Förra veckan slet en kompis av korsbandet. Då han är över fyrtio år har sjukvården bestämt att han inte ska lagas. Då spelar det ingen roll hur aktiv man är, eller hur viktig idrotten är för honom. Han får ingen operation.

En annan kompis har haft kroniska problem med luftrören under lång tid, vilket påverkat möjligheten till att kunna röra på sig.

Att bli berövad glädjen i att röra sig och idrotta, om än på klåpig nivå, är en mardröm. Jag kan ibland oroa mer väldeliga över att det ska smälla till i en muskel, eller att ett ledband ska gå av.

Vad skulle hända då? Vad skulle ersätta tennisen? Käka gräddbullar och spela Virtual Tennis på PS3:an?

Jag känner i denna skrivande stund att jag ska bli bättre på att värma upp, bli bättre på att stretcha ut ordentligt efter match.

Jag minns ”Bruksuppvärmningen” i Boxholm, som tillämpades av brorsan med flera. Det var att tända en cigg följt av att veva racketarmen tre varv, sedan körde de. Det var förr det...