Kompisar från förr

Här kommer Nicke bärandes på tennisbagen. Det är lördagsmorgon och vi är på väg till tennishallen i Mjölby. Där ska vi först träna en timme. Sedan ska vi spela dubbel med/mot Björn & Björn. Den senare, Björn, har vi inte spelat med på tjugo år. Det ska bli en slags tennisåterförening. Vi växte upp som grannar och tillbringade somrarna på asfaltsbanan tvåhundra meter bort.

Hur var det då? Jo, riktigt skoj. Timmen mot Nicke var en klar förbättring i jämförelse med timmen dagen innan hemma i Växjö, då jag fick jobba hårt för att få någorlunda styr på spelet. Resultatmässigt lutade det väl lite åt Nickes håll, mest beroende på inte bara en utan två, tre handfulla turbollar. Det är liksom ingenting att göra åt. Jag vet ju själv hur lätt pinsamt det är när man har dessa dagar, då nätrullare och linjeslickare staplas på varandra i ens favör. Man vet att det kommer dagar då det är tvärtom, så man kan inte riktigt glädjas åt det.

Dubbeln blev så rolig som jag hade hoppats på. Den andre Björn hade spelet i behåll, trots sparsamt spel de senaste decennierna, vilket var imponerande. Den förstnämnde Björn gjorde comeback efter ett tre månader långt uppehåll, men det märktes inte. Sista kvarten plockade jag fram fyra likadana Dunlopspadar från förr (se föregående inlägg) som vi alla fyra hanterade relativt hyfsat. Det är alltid lika roligt att spela med träracketar.

Jag saknade min bror väldeliga vid denna tennisåterförening. Om du läser detta, Kjell, så ska du veta att vi saknade dig.

Idag var det lunchtennis. Lillkillen var hemma från skolan, men han var stursk och ville följa med till hallen. Men det blev bara en halvtimme, sedan pallade inte den lille sjuklingen och bad om att få åka hem, vilket vi såklart gjorde.
Men, halvtimmen var mycket lovande. Min borttappade forehand var på plats igen. Och, bättre än på länge. Jag tror mig nu veta var problemet sitter. Det känns bra.