Föreningsliv

Förra veckan var en tuff vecka, inte bara tennismässigt. Det verkar som att alla föreningar hade bestämt sig för att ha årsmöte på samma dag. Jag skulle lämna dagiskooperativets styrelse så avtackning och blomsterkvast fick gå före mötet på den lilla tennisklubben jag spelar i och för.

Precis som jag befarade som lyckades inte tennisklubben vaska fram en ny ordförande. Sorgligt och symptomatisk. Jag begriper inte hur medlemmar tänker, hur de får ihop ekvationen när det gäller föreningsliv. Många vill tillägna sig frukterna av föreningsarbetet men få vill bidra med sin tid, sina resurser och kunnande. Det är mer regel än undantag som det ska krusas när det ska raggas styrelsemedlemmar. Vad är de rädda för? Att missa nåt på teve? Nu gäller detta såklart inte över hela linjen, lyckligtvis. Det finns fortfarande välskötta, välmående och väl fungerande föreningar.

Men, det hände något under åttiotalet, det är helt klart.

Min egen erfarenhet av föreningsdöden i den lilla bruksort jag kommer från påvisar denna svängning. Under uppväxten fanns en stor bukett av levande föreningar, inte minst då det gällde idrott. Då jag var intresserad av racketsporter fanns hela floran, ja till och med i olika föreningars regi. Jag kunde spela tennis i tennisklubben och i Korpen. Bordtennis och badminton likaså. De stora drakarna, fotbollen, ridsporten och orienteringen hade hundratals medlemmar, det ordnades internationella tävlingar i skidåkning på en ort med en handfull tusen invånare. Jag sprang mellan volleybollträning och schackspel. Det sjöd av liv.

En dag var så gott som allt borta. Jag och en kompis stod utanför bordtennislokalen, med racketen i näven och glodde in i den lilla hallen. Det lyste därinne. Vi knackade och efter en stund öppnade två svettiga farbröder. Nä, ingen bordtennis mer, inget Korpspel mer, förklarade de, det finns inte längre. Det var en lokalpolitiker och chefen för energibolaget, de hade behållit nycklarna till hallen. De förbarmade sig, lät oss spela samtidigt som dem. Efter några veckor fick vi ena nyckeln och kunde spela när vi ville. Det slocknade i lokal efter lokal.

Tennisen hankade sig fram. Jag och mina tennisintresserade kompisar drogs tidigt in i föreningsarbetet. Som tonåring skötte jag tennisskolan. Jag satt i den för varje år alltmer krympande styrelsen. Till slut var vi fem tonåringar och Rolf, som skötte ruljansen. Så fort jag var myndig försvann Rolf också och vi lämnades ensamma. Det var tuffa bud för så unga och oerfarna ynglingar.

Här upptäckte jag nu den ändrade attityden. Jag minns klart från tidigare hur det vid praktiskt föreningsarbete, som exempelvis iordningställande av grusbanan, kom folk i alla åldrar som undrade ”Vad kan jag hjälpa till med”. Nu, i mitten av åttiotalet, så undrade medlemmarna istället, ”Vad får jag för det?” Det här synkade definitivt med en utveckling i samhället i stort.

Jag tragglade vidare med tennisklubben. Efter att par år blev jag allt ensammare. De andra styrelsemedlemmarna fanns bara där till namnet. Jag skötte allt själv. En bit in i nittiotalet blev det parodiskt. Jag kom på mig själv sköta tennisklubben med allt praktiskt arbete, boendes sedan flera år i Göteborg. Varje vår tog jag, som fattig student, bussen hem till Östergötland under ett antal veckoslut för att dra handvälten tjugofem gånger över banan. Sedan skötte jag allt pappersarbete och korrespondens från andra sidan landet, mina föräldrar tömde postboxen och vidarebefodrade det viktiga. Jag höll möten med mig själv, förde protokoll i min ensamhet. Allt för att jag älskade tennisen och ville att klubben skulle leva vidare. Under denna tid vädjade jag till alla tennisintresserade på hemorten om hjälp, men ingen hjälp kom.

En dag rann bägaren över. Jag hade inte haft möjlighet att komma hem på ett par veckor och det var torrt på banorna, det hade hunnit bli stökigt, en papperskorg hade vält. När jag stod där och plockade skräp kom en äldre tennisspelande herre fram och skällde ut mig för att det var ovårdat kring banorna. Det var precis en sådan person som jag tyckte var arketypen för de som egentligen borde ta sitt ansvar och hjälpa till i föreningsarbetet, de som svikit mig. Jag hade rest över halva landet, för egna pengar, för att städa och möttes av detta. Jag kokade av ilska, jag åkte hem, klubben lades ned.

Jag har lovat mig själv att inte försätta mig i en liknande situation. Däremot så blöder mitt hjärta fortfarande för ideellt arbete och jag kan inte säga nej till att hjälpa till, sitta med, när någon ber om hjälp.

Nu hoppas jag att den lilla tennisklubben hittar sin ordförande. Det bör vara någon som kan klubbens historia och känner människorna i förorten till den lite större staden. Det är inte jag, det vet jag. Jag kan hjälpa till med annat denna gång.