I elfte timmen

Här har jag famlat efter formen i flera månader. Här har jag tagit steget ut i grussvängen. Så plötsligt sitter alla pusselbitarna ihop, om än för en kväll. Var det kanske "skit-samma"-inställningen som gjorde skillnaden, när jag gick in i hallen för att spela av en sista skälvande inomhustimme med träningskompisen Ola? Eller är jag något på spåren, helt plötsligt?

Jag spelade precis så som jag vill att det ska se ut. Byggde upp poängen med serven eller returen och sedan jobba på att sätta motståndaren i tidsnöd, avgöra med tredje- eller femtebollen, eller vid nät. Jag ska inte vara ett dugg beroende av vad motståndaren gör. Jag ska göra min grej.

Ola fick inte ett game i setet vi hann spela klart. Det händer aldrig annars. Ola vet precis hur han ska detronisera mitt spel i vanliga fall. Men inte ikväll.

I mina tonår bytte jag från tvåhandsfattad backhand till en vad vi på bruksorten kallade "enfattig" backhand. Det tog tio år att få ordning på den. Jag modellerade den efter diverse åttiotalsspelare, typ Lendl, Gerulaitis, McNamara & Smid. Lite senare finputsade jag den genom att emulera Edberg. Det här tog sådan fokus att jag helt enkelt glömde bort min forehand!? Det dög att skyffla den, då alla ändå trodde att de skulle lägga allt på min backhand.

Nu, som medelålders motionär har jag all tid i världen att bryta ner och bygga upp en "ny" forehand. Det kommer ta tio år och jag är bara en bit på väg. Allt oftare klaffar det, men ibland inte. Under tiden har jag en "bruksforehand" att falla tillbaka på.

Den senaste tiden, med underlagsbyte och allt, så har jag verkligen brottats med tekniken. Så innan dagens träning kollade jag på Youtube-klipp med Fernando Gonzales. Inte för att kunna slå forehand som honom, jag har faktiskt lite verklighetsförankring kvar, mina vänner. Jag kollade för att få inspiration, för att få småle lite när han daskar skiten ur bollen. Kanske hjälpte Fernando mig ikväll att inse vad jag är bra på. Det är inte att mörda bollen utan att få mina medmotionärer att flytta på sig lite grann. Det räcker.