Tillbaka i sadeln

Tolv dagars uppehåll. Förmodligen det längsta jag varit borta från tennisen på flera år. Och, nej det var inte skönt med paus alls. Jag saknade det hela tiden.

Lunchtennis idag. Coach M har börjat gnugga min klenare sida, vilket känns mycket bra. Det tog mig fasen tio år att bygga upp den ena sidan, så jag har all tålamod i världen i jakten på en lika bra andravinge. Jag gillar att Coach M och jag har samma målbild. Det är inte en slägga jag är ute efter utan en bredare verktygslåda i slagrepertoaren. Jag är mer ute efter en "Federer-esk" motionstennis där jag kan sätta gubbarna och juniorerna i tidsnöd och avsluta poängen på flera olika sätt.

I min iver att jobba efter instruktionerna blir jag oftast lite för uppjagad och entusiastisk i början av drillövningarna och slänger iväg den ena pajen efter den andra. Men efter ett par minuter brukar bollarna börja sitta där de ska.

Sedan så är mina strängningar under all kritik. Hu! Tvärssenorna är helt ute ur matchbilden och detta gör att jag inte för någon längd alls. Jag längtar efter nysträngat. Men, det får bli till gruspremiären, det.

Det har hopat sig ett gäng Esyluxmatcher nu i sista vändan. Först var jag sjuk, sen var jag bortrest och nu är veckans motståndare på vift. Jag får väl spela av hela surven samma dag till slut. Kanske bra att jag får ett par träningstimmar innan i o f s. Serven brukar försvinna långt bort när det blir såna här ofrivilliga uppehåll.

Och, till sist kommer nog nu det mest provocerande jag skrivit på bloggen hittills. I alla fall för de som känner mig lite. Här kommer det. Jag behöver gå ner några kilo till utesäsongen. Jag är uppe och nosar på 77 pannor och det är alldeles för mycket för en penna som jag. Visst, jag har skaffat mig något eller ett par kilo muskler det sista året, men jag behöver komma ner till 74 kg i alla fall.

Det kommer förmodligen storma i kommentatorsfältet efter ovan passage, jag vet.