Esylux & jag

Den nya bebisen har gjort att familjelivet återigen gått in i ett kokongleverne. Det tar sin lilla tid att hitta rutiner både för gamla och nya familjemedlemmar. Under tiden går alibitävlandet, a k a motionstävlandet, på sparlåga. Därför är jag tacksam över att Esyluxligan finns. Tack vare denna har jag inte bara kunnat fortsätta matchandet under vintern utan även ganska kraftigt späda på detsamma. Varje vecka har jag kunnat spela mot allsköns olika spelare. Det har varit de som varit väldans duktiga, de som varit lika klåpiga som jag själv, de som varit unga, äldre, glada, arga och hela vägen har det varit nyttigt, så nyttigt.

Nu sista omgången verkar luften lite gått ur församlingen, vilket är fullt naturligt. Solen är tillbaka, det är diverse skollov och ledigheter, influensor som härjat, buskar som måste beskäras, ja allt som nu gör att det haltar i min division. Som sagt, fullt naturligt. Det kommer säkerligen vara full motivation igen om/när det hela tar fart igen, i kortversionen på gruset eller till hösten.

Jag har själv stannat i samma division hela vintern, i trean. Där har jag haft ett par divisionskamrater som hela vägen hållit mig sällskap, Ulf & Ludwig, vilket har varit trevligt. Annars har spelare kommit och gått. I början var en del spelare oerhört taggade och tävlingsinriktade, vilket gav lite konstig vibb och aura åt en del matcher. Sedan kom det hela in i en behaglig lunk med gott humör. Det är ju verkligen ingen katastrof om man skulle halka ner/upp i systemet. Desto roligare med ett nytt galleri medspelare. Ett tag i vintras hoppades jag faktiskt på att åka ur, bara för omväxlingens skull.

Vilka matcher minns jag då? Jag glömmer ju inte en ”dubbelbagel” i första taget, där unge Daniel Svensson nollade mig å det grövsta. Sällan har jag åkt på en sådan näsbränna. På det positiva kontot måste matchen mot Teo O nämnas, så bra har jag inte spelat på år och dag. Annars är matcherna mot Ulf Lundblad allesammans fina bataljer, inte bara för att jag hittills vunnit dem, utan för att det varit så himla kul spel och så gott humör.

Blir det inget Strandbjörksspelen i år? Jag börjar bli orolig. När immobiliteten dämpar tävlingsivern så påtagligt är det ju denna tävling som jag ser fram emot. Den hålls ju i kvarteret, mycket närmare än så kan det inte bli. Den är dessutom den mest välordnade och spelas på den mest bildsköna platsen av alla tävlingar jag brukar spela. Dessutom lobbar jag hårt bland mina klåparjämlikar, tenniskompisar från runtom, för att de ska masa sig hitåt så att jag både får träffa dem och förhoppningsvis chansen att spöa upp dem. Men tävlingen verkar trillat ur tävlingskalendern. Vad kan ha hänt?