DC & lite annat...

Det är ju bara en stenkast bort. Eller ett par timmar i alla fall. Kanske skulle jag ansträngt mig att ta mig till Borås i alla fall. Mycket närmre än så här kommer nog inte Davis Cup på länge.

Jag har nog kanske redan avhandlat det i bloggform, i vilket fall, jag har bara sett två Davis Cup-match tidigare. Sverige mot Ecuador i Norrköping 1984. Det där sista lät ju som framtiden, fast det var evigheter sedan. Jag var sjutton år och åkte dit med min två år yngre bror. Jag minns att jag tyckte biljetten kostade hiskeligt mycket pengar, jag hade velat vara där alla dagar men hade bara råd med en. Jag hejade fram svenskarna, men tyckte samtidigt att Andres Gomez var exotisk och spelade fin tennis. Han hade ju "enfattig" backhand, precis som jag. Efter matchen sprang min lillebror ner för att ta autografer. Då jag var sjutton tyckte jag att jag var för stor för sånt, töntigt. Men, shitta bananas så avundsjuk jag sedan blev då jag såg brorsan stå och småprata med först Wilander och sedan Gomez i vad jag tyckte var en evighet.
Sedan såg jag lite av Sverige mot Sydafrika i Tipshallen ett drygt decennie senare, men där var jag en kort sväng i jobbet och filmade någon synk åt nyheterna och fick då knappt se någon boll spelas.

Borås!? Ja, ja. Som rookie i arbetslivet var jag en gång där och gjorde en kort liten film om en pensionerad busschaufför. Hans leverne och historia skulle redovisas i nån slags historisk exposé för ett program. Men, han hade inte gjort något annat än kört lokalbuss alls i livet. Han hade inga intressen utöver att köra buss. Panik! Det löste sig genom att han/vi kapade en buss i ett bussgarage. När han fick köra sin gamla rutt levde han upp och berättade varmt om livet som busschaufför. Jag lärde mig att det lilla livet kan vara gott nog.

Marat Safin är i Borås! Smaka på den meningen. Den hetlevrade och nyckfulle ryssen har något speciellt. Inte bara som spelare utan som människa. Han verkar vara just mänsklig, helt enkelt. Som folk. Han är varken något gott föredöme eller något särskilt dåligt heller (nåja...). Det finns en uppsjö stories om honom som minsann inte sätter honom i någon vacker dager men ändå gillar man honom. Han verkar ha en hälsosam distans till hela cirkusen och inte minst till sig själv. När jag ibland Youtub:ar fram Safin-klipp blir jag inte upprörd över hans manér och då vet alla som känner mig hur jag kan koka av ilska över hur mina motspelare likväl som andras uppför sig. Mitt överseende med Safins dumheter beror på att han hela tiden riktar det inåt. Han är grymt begåvad men brottas hela tiden tiden med sig själv. När han spelade var det verkligen som att se ett drama i dramat.

Jag är lite nyfiken på hur Marat avrundade onsdagens bankettkväll i Borås? Det var ju lillelördag och allt. Måste väl blivit en sväng förbi Stadshotellet eller nåt?