Forehandsnack

Häromdagen fick jag till en timme tennis, den enda på snart två veckor. Detta tillsammans med Ola, min träningskamrat från Öjabyklubben. Hyggligt spel från båda håll, faktiskt.

Efteråt pratade vi lite om forehands. Svingen, slaget från just den sidan är ju centralt i tennisen. Den kanske enklaste och mest använda i hela spelet. Dock inte för mig.

Jag jobbar ju hårt på att förbättra den och under vår timme hade den funkat riktigt hyggligt. Som Ola beskrev det hade den blivit något mer än bara ett transportslag. Mitt mål att få till en riktigt bra forehand också, inspirerad av vår gemensamma klubbkompis Andreas. Ola tyckte dock att jag skulle sätta ribban lite lägre, då Andreas har en forehand som är ”en på miljonen” som han uttryckte det.

Sant. Hade Andreas varit född tjugo år tidigare hade hans forehand räckt till att ta honom till elitspel och kanske än högre, så bra är den. I en tid då det i princip ”räckte” med ett bra slag hade den varit förödande. Som exempelvis Jimmy Arias och Aaron Kricksteins forehand, eller Kevin Curren eller Steve Dentons serve. Nuförtiden måste alla slag vara toppklass, minsta svaghet och det är rökt.

Receptet på en bättre forehand har både Coach Bernth och mina hjälpsamma träningskompisar redan gett mig. Jag behöver högre fart i svingen och handledssnärt, ”racquet speed & wrist action” Så jag jobbar på med detta. Inte det lättaste, ska erkännas. Det är inte bara en ny rörelse som ska nötas in, utan det ska även hittas en tajmning. Det är ögat och muskelminnet som ska synkas upp.

För varje pass gör jag ett myrsteg framåt. Ibland halkar jag ett par steg bakåt. Långsamt går det. Frustrerande. Men jag känner att det händer nåt.