Tennisklåpar'n

Adressändring

2011-09-22T13:17:00.000-07:00

Då var det flyttdags. Jag har blivit inbjuden att blogga på den stora svenska tennisbloggportalen amqj.se. Jag kunde inte motstå tanken på att plåga en större skara med skrönor om tennismotionärens vedermödor. Kanske som en motvikt till alla proffs och nästan proffs på sajten kommer jag fortsätta med samma gamla bloggande om tennisens bakgård, fast på ny finare adress.

Hoppas att ni hänger på!

Esyluxligan 2.1:1

2011-09-21T23:51:00.000-07:00

Då var det dags igen. Äggklockebatajerna väntar som en lång slingrande rad framför mig, ändlös till synes. På andra sidan hägrar dock ljuset och gruset.

Roger Nydahl - Helena Bjereus 6-1 3-1

Alltså, de här tävlingsjuniorerna är egentligen bättre än mig, allihop. De har teknik, taktik och sprutt i benen. Därför kan jag inte låta dem spela tennis när det ska matchas, för då förlorar jag. Igår kväll lyckades min taktik utmärkt, då tjejen jag spelade mot inte rikigt kunde trycka tillbaka mig i banan. Så, lite vänsterkickar på serven, lite serve & volley och en massa junk, så gick det ganska lätt.

Tyvärr är ungdomarna skärpta och de brukar inte gå på samma fint två gånger. Suck.

Strängteori

2011-09-21T00:28:00.001-07:00

Nä, blogginlägget handlar inte om att förena kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin, inte heller särskilt mycket om racketsträngning. Jag gillade bara ordet och ville ha det som titel.

Det handlar mer om mitt Facebookprojekt där jag med en dåres envishet lagt upp bild och information kring vad jag strängat hemma på kammaren, samt vilken musik jag lyssnat på under tiden. Fullkomligt meningslös information, alltså. Sociala medier handlar ju om intresse och deltagande och jag undrade liksom hur lång tid det skulle ta innan min sociala skara skulle ignorera min icke-information. Det tog nästan exakt fyra månader, för igår strängade jag ett racket och ingen varken gillade eller kommenterade.

Bra så. Frågan är om jag ändå ska fortsätta? Det är ju plötsligt en ganska hygglig dokumentation över mitt hemmapulande...

Det är viktigt vilken musik som spelas när det strängas. Jag tror att det går att överföra en bra vibb i strängningen på det viset. Lite som när jag ska köpa kläder. Är det bra musik i affären kan jag inspireras och handla. Är det säremot usel musik går jag därifrån.

Igår fristajlade jag vid strängningsmaskinen. Det var meningen att jag skulle stränga ett exakt likadant racket som häromkvällen, inför helgens lagsprint i Tranås. Men, så hittade jag ett halvset VS touch och ett halvset Alu Rough. Då slog det mig att jag inte testat "Champions Choice" på mina Headracketar. Så jag bytte spår där, på plats i stunden.

Nu är det ju inte Champions Choice längre, då Djokovic är Champ och inte Federer. Det är ju min sedvanliga vardagssträngning som numer är den riktiga Champions Choice, då jag spelar VS Team & Alu Power annars. Oj, nu blev det krångligt. Återigen spårade inlägget ur...

Vi avslutar därför med lite Panatta. Det är ALLTID läge för lite Panatta.

Devalvering

2011-09-19T05:43:00.000-07:00

Det är dags för Esyluxligan igen. En timmes matchning i veckan. En äggklockebatalj mot diverse löst folk i en stilla lunk genom höst- och vintermörker. Jag hade stort utbyte av spelformen under förra inomhussäsongen, även om motivationen började tryta lite mot slutet då solen kom tillbaka.

Genom hela det gångna vinterhalvåret klängde jag mig kvar i min division med nr 3. Som ett mittenlag i fotboll blev det blandad kompott mot den aldrig sinande ström spelare som åkte hiss när omgångarna startade om. Nu när serien startar om för en ny säsong har jag blivit nedflyttad två divisioner. En revidering av min spelstyrka har förmodligen gjorts och andra spelstarkare spelare har nog tillkommit.

Annars känner jag mig inte sämre än tidigare. Idag hade jag ett lunchtennispass där träffen var riktigt bra. Det känns lovande inför innespelet. Att sedan utesäsongen blev en flopp får väl tillskrivas det faktum att min kärlek till gruset fortfarande är obesvarad. I år kunde jag bara vinna matcher utomhus när jag fick handikapp eller när motspelarna trillade omkull och skadade sig.

Men, men. Kroppen känns bra och jag har lyckats ducka ungarnas snor & hostfest. Hittills. Kan nog bli något av detta i alla fall.

Rätt svar

2011-09-16T01:46:00.001-07:00

Jamen, såklart. Jag spelade klart finalen med ett Babolat AeroPro Drive GT. Mina två ordinarie racketar var strängade med natursenor vilket inte funkade med förhållandena på plats. Den första racken höll i ett halvt set och den andra en stund längre. Vätan sabbade strängningarna oerhört snabbt, chockerande snabbt.

Ulf & jag diskuterade huruvida jag skulle ge upp matchen, huruvida vi skulle skjuta upp den, men vi enades om att jag skulle låna en av hans racketar. Ställningen vid bytet var 1-6 1-3 om jag inte minns fel. Efter racketbytet vände jag setet till 7-5. Finns det en lärdom att dra här kanske?

Racketen jag lånade var oerhört lättspelad, så som jag upplevt den vid tidigare provspel. Van vid tunga doningar kändes den litet för lätt. Min servar tappade fart, vilket kanske var till min fördel under de underliga förhållandena som rådde. Den var strängad med en polyester, en Polyfibre förmodligen, vilket efter bara några game gav mig läskiga ilningar i armen. Annars en enbart positiv upplevelse. Till skillnad från många andra "fetare" ramar, var det en klar och distinkt träff i denna.

Vill jag byta? Nä.

Hank var snabbast med svaret, han såg förmodligen racketen före både mig och bucklan, materialare som han är. Björn prickade in både svar och händelseförlopp, bra där. Och, Micael, ett mycket klurigt och uppmärksamt svar, men tyvärr fel, då jag faktiskt är vänsterhänt.
Så bollarna kommer överlämnas till Hank i Tranås nästa helg, då vi förhoppningsvis stöter på varandra.

Finn ett fel

2011-09-12T10:28:00.000-07:00

Då var det tävlingsdags på Tennisklåpar'ns blogg. Priset är matchbollarna från finalen, se föregående blogginlägg.

Alltså! Hitta ett fel på bilden ovan. Det är något som inte stämmer. Vad är knas?

Ja, förutom att jag håller i pokalen då. Fel vinnare är inte rätt svar. Nu i efterhand kan jag tycka att det hade varit tuffare om Ulf vunnit. Enligt gravyren på pokalen vann han nämligen tävlingen redan för 39 år sedan! Han får i o f s ta hem den nästa år istället. Det blir liksom jämnare skägg då, rent jubileumsmässigt.

Jag brukar vara restriktiv med bilder på mig själv i bloggen, men i det här fallet kan jag göra en kul grej av det OCH visa mig själv med en pokal i näven.

Svaren lämnar ni i kommentatorsfältet.

Lycka till!

Bergundacupen 2011 - final

2011-09-11T13:21:00.000-07:00

Snöpligt slut på geggbatalj.

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 1-6 7-5 1-1 uppgivet

Ett kort men synnerligen effektivt åskregn hade dränkt banorna i Öjaby. Så matchstarten flyttades först fram ett par timmar. Sedan jobbade Ulf och jag nån timme till innan vi fick banorna spelbara. Eller, nåja. Vår önskan och vilja att spela färdigt turneringen innan säsongslut kanske var starkare än förnuftet denna söndagskväll. Banan var mycket lerig och hal när vi satte igång spelet. Det hade hunnit bli skumt så elljuset trycktes på.

Ulf behärskade de svåra förhållandena mycket bättre än jag. Banan var oerhört tung och bollarna blev tunga som bly. Ibland rullade bollen in i en pöl i ett hörn och blev dyngvåt. "Jag tycker att du spred bollarna mycket i första set" var motståndarens analys efteråt. Sant, men det var bara för att Ulf spelade mycket bättre. Vi hade ett par riktiga publikfriare till dueller, om det nu funnits publik. Lillkillen satt troget på min bänk hela matchen och Eiden tittade förbi med bucklan under ett par game.

I andra set hade Ulf full kontroll. Sedan, vid 3-1 till honom blev det det lite märkliga turer, med betoning på just tur. Jag hade helt enkelt flax. Samt att förhållandena blev ännu svårare. Nu såg jag knappt bollarna, som blivit mörkbruna och ibland försvann, allrahelst om man skickade upp dem ovan elljuset. Vart de sedan trillade ner blev en överraskning. På något märkligt sätt kunde jag plocka åt mig det andra setet.

Ja, sen blev det knas. Närmast staketet var det fortfarande farligt halt. Vid 1-1 drattade Ulf omkull och sträckte sig. Läskigt och mycket snopet. Inte roligt alls. Det kändes som att Ulf var närmare segern än jag när det hände, så det blev en billig genväg till bucklan.

Det här var nog sista utomhussucken för egen del. Det kändes liksom som en avslutning på något, en märklig sådan.

Kolla bollarna. Ja, ni kan ju tänka er...

310g

2011-09-07T01:59:00.000-07:00

Nu har jag karvat klart på vinterns doningar. Jag strippade ramarna på strängar, grommetar och overgrips. Sedan vägdes allt. Igen, och igen. Nu följde lite avancerad huvudräkning, plus och minus. När målbilden var klar började jag pilla bort Pim-Pims dubbla blylager, lite i taget, tills jag nådde 310g. Det kvarvarande blyet skulle vara i toppen. Efter att de matchats på grammet kollade jag balanspunkten som nu flyttats till ett lite mänskligare ställe, så den överensstämde också. Här är jag inte lika anal, utan förlitar mig på mina små blyertsstreck och ögonmått. Det SKA ju stämma, om gubbarna/gummorna i Kennelbach har gjort sitt jobb rätt.

Jag hade ett tredje racket som jag jucklade med också, men det vägde 311g när allt bly var borttaget. Det går ju inte!? Så det (måndags-) exemplaret får vila i garderoben ett tag. Jag får nöja mig med två spadar att härja med i vinter.

Nu ska bara nya grommetar (fulla CAPS) brottas på, en natur/poly-hybrid strängas på och lite Tournagrips lindas dit, så ska de förhoppningsvis väga 355g. Annars är det bara att klä av dem och börja om igen...

Någonting att skylla på

2011-09-06T00:42:00.001-07:00

En trött fransig strängning. Det är jag, det.

Det känns inte ett dugg roligare idag. Gårdagens insats lämnar en fadd smak i munnen. Eller är det kanske den där ölen jag tröstade mig med, för att det skulle sluta krypa i kroppen. Visst, motståndaren var bättre. Men jag var för dålig i alla fall. Jag stod inte upp för mig själv. Jag var inte på plats. Det känns inte bra.

Tävlandet i sig är egentligen egalt. Jag spelar inte för att uppnå resultat. Det är inte ett dugg viktigt vem jag vinner över, eller förlorar emot. Däremot så är det sparsamma tävlandet något slags kvitto på hur jag sköter min träning, hur jag utvecklas som tennisspelare. Så jag ger såklart akt på det, det gör jag. Om jag är ambitiös i min strävan att bli bättre, om jag nu lägger ner 3-4 timmar i veckan på tennisen, känner jag att jag har en förpliktelse gentemot mig själv att göra mig själv rättvisa.

Planlöst viftande. Det är vad det blir när det surrar av annat i huvudet; ”Lade jag ner ett äpple i lillkillens skolväska?” ”Hur fasen ska jag fixa transport mellan Bromma & Mörby?” ”Shit, jag avvisade den där fakturan utan att ange varthän den egentligen skulle” ”Grönsaksbuljong, det får jag inte glömma på hemvägen”

Jag är nog lite avundsjuk på David, som kunde släntra omkring i hallen och koncentrera sig på matchen. Inte som jag, komma inrusande tre minuter innan match. Han var verkligen närvarande, helt inne i spelet, i varje boll. För honom var det viktigt att vinna. Han gick nästan ner på knä efter matchbollen. Då är man hängiven.

Själv var jag någon annanstans.

Växjömästerskapen 2011 del 2

2011-09-05T12:30:00.001-07:00

Ikväll var jag inte ens där. Inte ens på plats, själsligen. Jag försökte verkligen vara närvarande, men nej, det gick inte.

Roger Nydahl - David Lindahl 4-6 5-7

En del dagar vandrar det omkring ett tomt skal med mitt namn, som ikväll. Var jag egentligen höll hus är ett mysterium. För att göra mig själv rättvisa och för att göra det någorlunda intressant för min motståndare, försökte jag kämpa mig in i matchen. Men inget hände.

Det var som att Jaget inte riktigt svarade. Mitt returspel var under all kritik. Jag gav bort en skrälldus poäng och trots att jag försökte säga till mig själv att åtminstone sätta press på returerna, så lät jag mig själv lyfta ut retur efter retur. För visst var killen duktig, hans grundslag bättre än mina, men hans serve var medelmåttig och jag kunde egentligen härjat som jag ville. Dessutom servade jag själv under all kritik. Kombinationen blev förödande.

Det är inte ett dugg skämmigt att ta stryk av David, men det är verkligen skämmigt att återigen inte göra mig själv rättvisa, att inte ens vara närvarande, engagerad. Kom igen, för fanken!

Är det kanske en reaktion på att jobbet stånkat igång på allvar. Vardagslunken börjar tugga på och hösten knackar på dörren. Visst, det dansar mest siffror och bokstäver på ögonlocken när jag blundar. Jag vaknar i morgonmörkret och kan inte somna om. Livet, liksom.

Tennisen ska ju vara en del av glädjen i livspusslet. Ett andningshål, där jag för ett ögonblick kan vara levande, i nuet. Där kropp och själ är koordinerade, om än bara för ett slag, för ett ögonblick. Men, inte ikväll. Ska det vara så här vet jag inte om glädjen riktigt finns där.

Hoppas det blir bättre.

Dags igen

2011-09-05T06:21:00.000-07:00

Tidig morgon, dags igen. I det komplicerade livspusslet gäller det att hitta luckor för skojigheterna. Lillkillen & jag tränar vidare tidiga mornar. Jag var lite orolig för att han skulle ha lagt sig till med tonårsaktiga olater under sommaren och därför vara svårstartad. Men han studsade upp på morgonen och var på hugget under hela timmen på C2:an. Roligt var det, tyckte pappa också.

Fuskare

2011-09-05T02:27:00.000-07:00

Jag läste på Åke M:s blogg om hur vi borde vara mer försiktiga med epitetet ”fuskare” Klokt. Alla kan missbedöma en och annan boll. Det hör liksom till spelet. Tennis är ett snabbt spel, oftast. Bollen kommer i en jäkla fart och alla är vi mer eller mindre skumögda. Det är viktigt att inte etikettera för snabbt. Även bland oss motionärer.

Sedan finns det grader i helvetet. Särskilt yngre spelare lever sig ofta in i spelet till den grad att önskningar ibland får ersätta sunda bedömningar. Det är lätt att se på blossande kinder och kroppspråk hur en del kids egentligen hade velat backa på domslut, samtidigt som det hade blivit än mer skämmigt än själva felbedömningen. Det händer också att det blir en serie av sådana bedömningar vilket ändå är lätt att vara förlåtande inför eftersom det så lätt går att se mekanismerna.

Var och en dömer sin egen sida såklart. Men jag tycker att det är viktigt att få säga ifrån, dock. Inte för att påverka domsluten utan mer för att ruska om när en situation som den beskriven ovan uppstår, med serier av felbedömingar. Jag tycker inte att det handlar om att tjafsa om det sker i en god anda och i en sansad ton. ”Är du säker på att den bollen var ute?” Okej!

Sedan finns det de som har fått regler om bakfoten. Vanligt är att någon velar i sin bedömning och sedan snabbt vill spela om bollen. Jag kan komma på mig själv göra så, med ryggraden. Något som måste vara nedärvt från några slags undantagsregler som förekom på bruksorten jag kommer ifrån. Fel av mig, såklart. Här finns de, särskilt äldre, som vill spela om en massa bollar så fort bollen hamnar kring linjerna. Ohållbart i längden. Sedan kan man komma överens om att spela om en boll, javisst., om både spelarna känner att det blir det rätta. Helt okej, även om det är regelvidrigt.

Och, även om vi ska vara försiktiga med termen, så finns de, fuskarna. Ingen idé att hymla om det. Det finns de som skaffar sig fördelar genom att som del i sin taktik metodiskt bryta mot reglerna. Inom elitidrotten sållas de ut snabbt, då det finns så många ögon på dem. Inom motionsidrotten är det mycket svårare. I de publiktomma ekande tennishallarna vintertid kan de operera tämligen ostört. Vad dessa sedan får ut av sitt idrottande är svårt att förstå. Egentligen är det bara ganska tröttsamt och irriterande. Som en solkig fläck på nåt annars väldans fint. Någonting sorgligt. Turligen är de väldans få.

Riktigt upprörande exempel är därför lyckligtvis sällsynta. Det finns ändå episoder som etsat sig fast i minnet. En sådan är en juniormatch jag bevittnade som tränare. Vi kom från bruksorten med tåget för att spela ett DM i den stora staden. Min adept, killen från landet, mötte en hemmaspelare. Det blev jämnt skägg, till hemmaspelarens uppenbara förvåning. Hans kompisar började flockas kring banan. Skulle han förlora mot en okänd ”lantis”? Här började den mest småsinta kavalkad medvetna felbedömningar jag sett. Alla bollar som hamnade kring eller på linjerna plockades ner och dömdes ut. Matchen fick nu plötsligt ett snabbt slut. Det fanns ingen tid att protestera ens, allt gick så snabbt. Det var chockerande. Som tonårig fjunig ledare visste jag inte var eller hur man kunde protestera. Eller, jag visste inte ens om man kunde protestera.

En snabb vända på Google med killens namn och det dök upp artiklar om ekonomiska härvor och försvunna pengar. Kan vara en slump, kan också vara en annan person med samma ovanliga namn.

Kanske blåser jag upp känslan av ”underdog” lite, landet mot staden. Nej, förresten, den var faktiskt påtaglig, rent fysiskt, där och då. Jag minns en annan match där jag och min dubbelpartner i ett JDM hånades och förnedrades av våra motståndare från den stora framgångsrika klubben. Vi hade vågat oss dit, i förhoppning om en spännande upplevelse och att få lära oss något. Istället blev vi på en enslig sidobana, i ett klassiskt Barracudatält, metodiskt prickade på kroppen av våra överlägsna moståndare. Det gjorde ont på många olika sätt.

Oj, här gled jag visst ifrån ämnet. Då jag inte hittar någon snygg återkoppling till ämnet, avslutar jag därför tvärt. Hepp!

...

Jo, här kommer det. Tveksam boll är ALLTID rätt! Med den devisen kan det aldrig bli knas. Bästa grejen, ju.

Växjömästerskapen 2011 del 1

2011-08-31T06:00:00.000-07:00

"en inställd konsert är också en konsert" Ulf Lundell

Roger Nydahl – Pawel Mendel w.o

Att vinna på att motståndaren inte dyker upp är aldrig kul. Eller, det kan bli kul, om förutsättningar är underliga. Som en kompis, som vann ett Klubbmästerskap utan att vinna en enda match.

Sedan blev det match igår. Mot en träningskompis från lunchtennisen.

Roger Nydahl – Bertil Karlsson 6-2 6-3

Det finns tennisspelare som är bättre än vad de själva tror, Bertil är en sådan. De gånger vi spelat match har jag vunnit. Annars, på träning, är det en helt annan sak. Med den verktygslåda som han besitter skulle han kunna knocka mig vilken dag som helst. Ibland vill jag bara säga, ”Om det bara gör så här och så här, så spöar du skiten ur mig!” Men det gör jag inte. Självbevarelsedrift, kanske ;-)

Siffrorna ovan visar inte heller sanningen, så en lätt vinst var det verkligen inte. Vi hade ett bl a ett game av smått episka mått, som nästan tog tjugo minuter att spela.

Annars finns det gott om spelare som överskattar sig själva. De är värda ett eget kapitel. Jag får återkomma till det.

Ute inne ute inne ute

2011-08-25T02:08:00.000-07:00

Nu är vi framme vid den tiden på året då vi tennisklåpare kryper in i stugvärmen igen, eller inte. Under slutet av augusti och början av september är det ofta stor förvirring kring huruvida det ska spelas kvar på gruset eller knallas in i hallen. Dubbla paret skor i väskan alltså. Ofta bestämmer vädergudarna åt oss, vilket är tacksamt.

Det här tycker jag är skitjobbigt (fult ord, jag vet...)! Jag har väldeliga svårigheter att byta underlag och det har inte blivit lättare med åren. Att hitta sitt spel på långsamt grus eller snabbt innegolv kräver en omställning även för en motionär.

När jag spelade av en timme mot Peter L på lunchen igår skojade vi om det här. För, naturligtvis, spelar det ju inte någon som helst roll för oss som spelar för glädjen i att röra på sig och smäcka till en gul boll. Det fins ju inga krav på att jag ska leverera något som helst resultat eller liknande. Såklart. Så, varför bry sig?

Jo, för att det här faktiskt förtar glädjen lite grann. Jag blir jäkligt förvirrad och känner mig olustig och osäker.

Tidigare år har jag försökt köra på en klar linje, jag har bestämt att det är ute som gäller till mitten av september. Jag har tackat nej till träningstimmar då de varit på fel underlag. Men i år struntar jag i allt sånt. Jag får omfamna den här förvirringen och rycka på axlarna åt eländet.

Hur gör ni?

Ack, ack, ack, Prestigen den sprack

2011-08-21T01:27:00.000-07:00

Ja, ja. Det var väl att vänta. Om den tidigare innehavaren av min begagnade racket slog/slår hårdast av alla i Sverige, var det väl inget konstigt. Jag har i sommar spelat med de två begagnade exemplaren av de ramar jag köpte av ett gammalt proffs. Båda har nu sprickor i ramen. Det är väl stress i materialet efter tusentals tjottablängare, fullkomligt normalt.

Som tur är har jag fortfarande ett gäng ospelade skönheter från samma källa att falla tillbaka på. Nu får jag snickra till ett par nya ur förrådet efter mina egna, mer mänskliga, önskemål om tyngd och svingvikt. Tillbaks till ritbordet igen. Pysseldax.

Eller... kanske är det mina egna mer kraftfulla slag som gjort denna åverkan? Nä, om jag orkar slå av mer än en endaste strängning på tio år så kan jag inte plötsligt börja knäcka ramar.

Bergundacupen 2011 del 1

2011-08-20T23:53:00.000-07:00

Så var det dags för den andra av årets två tävlingar i hemmaklubben, den med handikapp. Den andra är KM:et, utan handikapp, då.

Roger Nydahl – Andreas Eidenskog 1-6 6-1 6-3

Nämen!? En vunnen match!? Det krävdes tydligen handikapp, typ bakbundna händer, på motståndaren för att det skulle hända. Och, mot Andreas!? Han fick börja varje game med en minusboll.

För oss vuxna motionärer i sydostregionen är unge herr Eidenskog lite av en sån där Himalayatopp, en sån där man får vända vid läger tre och lomma hemåt kippandes efter andan. Han tornar upp sig som ett berg på andra sidan och dänger in otagbara forehands med sina Söderlinglånga armar. Men med handikapp funkade det alltså…

Nu är ju den här vinsten egentligen inte värd ett dugg. Det kändes som att jag hela tiden hade två chanser i varje game, då jag kunde spela vidare även om jag tappade en eller två bollar på ett slafsigt sätt. MEN, på ett sätt är det ändå uppmuntrande. Det här betyder ju att om jag en dag skulle välsignas med tokflax och på nåt sätt få med mig tolv stycken linjeslickare, nätrullare och ramträff-in, så skulle jag ju ha en chans! Hmm…

Spelmässigt var det jämnt hela vägen. Jag blev av någon anledning piggare ju längre matchen led. Sedan fick jag, utöver handikappet, ovanligt många bjudningar. Då jag hade förra blogginlägget kvar i skallen var taktiken klar. Ingen taktik, alltså. Jag Panatta-vandrade framåt och kastade junk på Andreas. Mitt eget spel.

På begäran kommer här en kort förklaring på ”kasta junk” Jo, i mitt spel betyder det att jag tar farten ur bollen. Jag skickar över en paj, som motståndaren måste sätta fart på. Företrädesvis en backhandslice som inte biter särskilt hårt. Eller vinklade crossbollar utan tryck. Det kan också vara en semi-månboll mitt på kroppen. Sedan blandas detta med kontringsslag, företrädesvis cross, och lunkar framåt nät, vilket sammantaget blir en muppig mix där motståndaren undrar vafasen jag håller på med. Vad sägs om den icke-taktiken? Va?

Under matchen försökte jag verkligen peppa mig själv. Och, då det bara var vuxna närvarande lät jag för ovanlighetens skull munnen glappa. Så, jag bjöd på en frikostig mix av svordomar och könsord. Efteråt trodde deltagarna i den andra matchen, på banan bredvid, att jag förlorat av tiraderna att döma. Jag vet att Andreas inte tar illa upp, annars hade det aldrig hänt.

Den andra matchen, ja. På banan bredvid pågick en klassisk handikapp-fajt, där den ene spelare hade två minusbollar och den andre två plusbollar. Ett upplägg som i sig är gastkramande. Jag kunde tyvärr inte se matchen, av förklarliga skäl, men av de glimtar jag fick var det snyggt jobbat från båda håll. Plushandikapparens taktik var klar, chansa järnet. Minuskillen fick jobba hårt på att inte missa en endaste boll. Chansningarna gick hem.

Jag ser fram emot nästa match, finalen.

Repris

2011-08-18T12:54:00.000-07:00

Det bubblar av idéer i en tennisklåpares huvud men det har inte blivit särskilt många blogginlägg. Det beror på chocken som uppstår när jobbet återigen suger all energi. Vilka är alla dessa människor som vill prata med mig, vill veta en massa , vill ha en massa beslut? Ovan vid detta är jag alldeles urlakad vid dagens slut.

Att vara ledig i nästan två månader var en välsignelse. Det går inte att beklaga sig efter en sådan gåva. In i skiten bara, som det skaldats inom tennisvärlden förr.

Idag "crashade" jag återigen Hovmantorparnas träning. För där fanns nämligen Coach M. Han måste tyckt att jag stalkade honom när jag oanmäld hängde mot stängslet med bedjande hundögon. Nävars ;-)

Coach M lyckades som vanligt gjuta liv i sinnet trots att jag var mentalt väck efter jobbchocken och träningen blev riktigt kul. Jag blev bara lite för ivrig när jag ville visa att jag förkovrat mig på forehand och ställde mig helt tokigt på banan, på baslinjen istället för halvannan meter bakom.

Jag visste att min Coach inte skulle försvinna från jordens yta efter pensioneringen, jag kunde typ sniffa mig till att det fanns nittio minuter med Bernth att tillskansa sig nånstans i världen idag. Det var bara att sätta sig i bilen och följa instinkten.

Motionstennisen har annars tagit fart igen efter semestern. Det finns plötsligt en uppsjö av potentiella träningskandidater. Jag hade en försmak på lunchtennisen då jag körde en timme med Peter L igår. Snart går inomhustimmarna med Öjaby igång igen, lite tidigt som vanligt, det är alltid svårt att köra ute/inne simultant under sista månaden.

Jag har i elfte timmen också analyserat min femtioelfte misslyckade grussäsong. Som vanligt hittar jag träffen mitt i augusti. Likaså ett hyggligt rörelsemönster. Men mest av allt har polleten trillat ner och jag fattar hur jag ska spela. Jag ska Panatta-vandra mot nät och kasta "junk" mot motståndaren, alltså spela mitt EGET spel. Jäkla skit. Jag ska genast ställa in en påminnelse i telefonen. Den 1:a april nästa år ska jag läsa detta inlägg och fatta grejen. Tror ni det funkar?

Gästträning

2011-08-12T02:15:00.000-07:00

Igår kväll gästade jag Hovmantorparnas träning på Gökaskratt. Det blev nittio minuters kul spel där jag för första gången på länge fick bli ordentligt trött. Det var ett härligt och brokigt gäng i olika åldrar som jag fick tampas med. Så ska det vara.

Lite avundsjuk på Hovmantorparna som håller igång sina tävlingsspelare och motionärer på detta sätt, två gånger i veckan. Mitt eget Öjabygäng går halvt i dvala under sommaren, a la Norrland. Kanske är det min uppgift att ändra detta till nästa år?

Eller så får jag pyttsa upp till ett tredje medlemskap och fråga snällt om jag får hänga på i Hovmantorp i fortsättningen. Man kan inte vara medlem i nog många klubbar.

The return of the grisspel

2011-08-10T01:40:00.000-07:00

Jag passerar Skogsudden på väg till och från jobbet. Där har jag stannat en kort stund när det vankats JSM-tennis. Två gånger har jag sett halvvuxna tjejer spela ett härligt grisspel, vilket värmer hjärtat lite extra efter allt bombardemang annars. Ena gången var det en tjej som höll uppe spelet riktigt bra, trots begränsad arsenal och övermäktigt motstånd. Nu visade kanske siffrorna något annat, men det var riktig nerv i matchen då det grisades riktigt ordentligt. Den andra gången var det ett mer finessrikt grisspel, där den ena tjejen hittade ett mönster där hon helt enkelt avväpnade motståndaren trots att båda tjejerna hade likvärdig repertoar. Hjärnan avgör.

Kanske är det ingen slump att det är just tjejer som visar spelintelligensen. Jag har en svagt underbyggd teori om att 90% av alla killar i yngre tonåren helt enkelt är muppar och borde hållas bakom lås och bom till hormonerna stabiliserats och det blivit folk av dem. Det kanske är för mycket begärt att begära Kasparov-drag på banan i den åldern.

Grisspelet är underskattat. Vill man vinna är det inte alltid kraft eller elegans som gäller. Jag minns att jag hade, typ, 0-37 i matcher mot en klubbkompis från förr, jag vet detta för att han hade en bok där han förde statistik över sin tennis. En dag bestämde jag mig för att vinna och spelade då 100% på hans backhand och då företrädesvis slice där jag plockade ur farten ur spelet. Visst, jag hade inte specielt kul under min mission men det funkade.

Ovan anekdot påvisar kanske mer ett spel som gränsade till "junkspel", vilket är en mer ondsint variant av grisspel. Kanske värd ett eget kapitel en dag.

JSM i parken

2011-08-08T03:10:00.000-07:00

Under helgen, under mina barnvagnsvandringar, passerade jag Strandbjörket några gånger. Roligt med folkliv och tennisfest. Sover bebisen som planerat kan jag dessutom stanna en stund och kolla in kidsen. Mest har jag hunnit se 12-åringarna. Kul!

Lite iaktagelser då. Snällt och lugnt hittills. Jag har inte sett några psykbryt eller tårar. Bara väluppfostrade och artiga ungdomar. Däremot så tar ungdomarna som vanligt efter förebilderna på teven, så det skallar av ”C’mon” och ”Vamos”, vilket känns lite märkligt. Finns det inga inhemska uttryck att blanda upp dessa med? Jag hörde en hemmaspelare använda ”Nu kör vi!” istället, vilket kändes uppfriskande, men han småhånades faktiskt för detta av sin ”vamosande” motståndare.

Hårt slår de, småttingarna. Om det sedan är bra eller inte låter jag vara osagt. I vilket fall så har därmed månbollandet i den yngre klassen minskat, vilket säkert arrangörerna tackar för, då matcherna kortas ner med någon timme eller två i många fall. Att de halvvuxna sextonåringarna slår hårt säger jag inget om, men det går att slå hårt på olika sätt. Ibland önskar jag lite större variation i spelet hos de äldre. Som åskådare kommer jag på mig själv vandra vidare till en match i den yngre klassen, då det händer lite mer där.

Den taktiska briljansen är dock inte alltid utvecklad hos de yngre heller. Ibland kan jag se duktiga spelare ge bort matcher bara för att de inte tänker till på banan. Ett exempel var en hemmaspelare vars motståndare inte hade någon backhand, alls. Det var tokjämnt, men hade hemmakillen styrt över spelet på motståndarens backhandssida hade han inte tappat ett game, nu satsade han på crossdueller på forehand och tappade matchen istället. I ett sådant läge vill jag bara skrika över parken, ”Men spela på hans backhand, han får ju inte över bollen då! Dessutom har han dåligt flås och är redan toktrött, så spela längre dueller!” Men jag håller såklart klaffen.

Just dåligt flås är en annan iaktagelse. Ovanligt många kids låter som blåsbälgar efter ett set. Är det så att tennisen kombineras med Playstation istället för fotboll eller innebandy numer? Jag vet inte? Förr tyckte jag att kidsen var som Duracellkaniner, men nu tryter orken snabbt. Skicka ut dem på en runda runt sjön eller nåt...

Sedan, nu kommer gubbgnället till slut, är det en styggelse med detta kånkande på snuttefiltar. Finns det verkligen inga regler kring detta? Ska man få torka sig på en knallgul kexchoklad-badhandduk mellan varje boll? Får man verkligen hänga upp denna kexchoklad-badhandduk i axelhöjd mitt på kortsidan, mitt i motståndarens blickfång? På Strandbjörket har de föredömligt domare på varje match (en lisa för själen att se!), vilka i alla fall kunde försöka stävja den här trista utvecklingen. Kanske är det just dåligt flås som orsakar denna torkerifest?

Det lär bli fler barnvagnspromenader, så kanske blir det fler iaktagelser.

KM-final i Öjaby

2011-08-07T00:41:00.000-07:00

Ärligt, jag trodde jag hade en chans. Men det är fortfarande klasskillnad. Suck.

Roger Nydahl - Andreas Eidenskog 1-6 3-6

Jag såg fram emot matchen med tillförsikt, verkligen. Men redan efter ett par game var matchbilden klar. Jag kastade bort ett par onödiga bollar i varje eget servegame till en början, tappade dessutom serven ett par gånger. Två gånger tidigt i seten dessutom. Jag fick inte komma in i matchen, helt enkelt. Visst, jag hade breakbollar ett par gånger, men lyckades egentligen inte störa Andreas alls.

Att få häng på Andreas känns inte så långt bort dock. Enda trösten, bara att träna vidare.

Andreas spelade sparsamt. Gjorde inte mer än han behövde. Några gånger visade han upp sina patenterade forehanddräpare. Oj, ingen annan motionär i landet kan vara bestyckad med en sådan Gonzales-forehand. Mest imponerande är dock när han slår den med full kontroll, längst ut på sin backhandsida.

Sedan så hade Andreas lite flyt också. Så var det. Linjeslickare, nätrullare och lite shanks trillade in här och där. Jag tror att jag själv är inne i en oflytperiod, som kommer vägas upp med toktur till nästa år, eller nästa decennie, känns det som.

Som bilden visar var det inga gubbspelare som svingade några tweeners här, utan riktiga karlar som spelar med riktiga players racquets (blink, blink). Är det nån bloggläsare som vet var man kan hitta fler Wilson PSC 6.1 Stretch, så säg till. Andreas behöver fylla väskan.

Nej, det har inte snöat i Öjaby. Andreas hade saltat banan rejält under veckan. Banan var knallhård, den var snabbare än inomhusbanorna vi vanligtvis spelar på. Andreas försäkrade att han inte saltat "på" banan, utan bara kring den, men jag vet inte... ;-)

Saltet påverkar bollarna också, de fluffar inte upp sig utan blir släta och snabba, vilket kanske bidrar till känslan av snabbhet. Slickar man på fingrarna känner man hur otroligt salt det egentligen är. Undrar om det påverkar natursenorna också?

En annan pikant detalj är Andreas "retroväska" Han använder bara sin Tretorntrunk från sjuttiotalet i skinnimitation. Fräsigt.

Nä, nu vill jag träna mer. Gapet mellan mig och "B-spelarna" måste minskas snabbare om jag ska hinna bli en sådan innan lårbenshalsarna börjar knaka. JSM på Strandbjörket spiller över på banorna på nejden. Det skaffar dock oss ambitiösa motionärer lite bryderi. Var ska vi träna? Hovmantorp? Alvesta? Nu gäller det att bli lite kreativ för att få ihop sin veckodos några dagar framöver.

Ekenässpelen 2011

2011-07-29T11:58:00.000-07:00

Inte många turneringar på agendan, här lyckades jag ändå knö in en liten tur till Vetlanda, C-klassen.

Roger Nydahl - Jonas Hämäläinen 4-6 0-6

Det var förmodligen den absolut bästa "dåliga" spelare jag mött. Såklart inte dålig alls, så jag får försöka förklara. Alla motståndarens slag var pastejer, jag har aldrig spelat mot en senior med så "lösa" slag, de flesta damspelare jag tränat mot har mer tryck i slagen. Serven var spikrak och lättläst. Inga slag hamnade bortom min räckvidd. Så, vad var problemet?

Han var snabb och motade tillbaka allt. En "retriever" av toppklass, alltså.

Och, han var bättre än mig, vann förtjänstfullt.

Sedan hade jag en av mina sämre dagar, sämsta dagar, ska erkännas. Jag fick hur många lägen som helst att plocka lätta poäng. Men, jag slog ut bollarna. Det var bara jag som missade idag. Trots detta var det jämnt, jämnare än vad siffrorna visade. Allra helst i andra set!? Jag hade gameboll i alla mina servegame utom ett, till detta lyckades jag inte förvalta an enda breakboll, trots att jag hade sådana i alla game utom ett också. Det känns futtigt att skriva att jag faktiskt kunde vunnit den här matchen då siffrorna visar nåt helt annat, men så känns det faktiskt.

Sedan så tycker jag att fördelningen av "skitbollar", alltså linjebollar, felstudsar och nätrullare inte var särskilt rättvis heller.

Jag vill så gärna spela om den här matchen.

Det var regntunga banor, ja, det var regn, typ. Lite intressant att se hur olika vädrets makter hanteras av tävlingsledningar. Här spelade vi i duggregn, på regnhala banor där vi halkade omkring och där varje vändning resulterade i decimeterdjupa hål som slets upp. Hade det varit i Strandbjörket hade Åke & gänget med all säkerhet pekat med hela handen och församlingen hade avhysts omedelbums.

Nu efteråt grämer jag mig lite över att jag faktiskt ödslade en ny fin strängning med natursena på att spela i regn.

Just ja, jag har ju spelat Ekenässpelen en gång tidigare, för tjugofem år sedan. Jag får väl återkomma som sjuttioåring då.

Gast vs Heim

2011-07-24T13:04:00.000-07:00

En kort visit i hembygden. Jag hann ändå med 2 x 2 timmars högkvalitativ träning med gamle Nicke. Som traditionen bjuder spelade vi också match om vem som är bäst i Boxholm, trots att jag lämnade köpingen för snart tjugofem år sedan. Jag fick vara Gast, så fick Nicke vara Heim, enligt logiken. Gast vann återigen. Det blev jämnt som attan mot slutet, då vi inledde med en hård inbollning i trekvart och Nicke är tränad för marathon, vilket jag då inte är.

Banan var återigen som en dröm. Klart bäst av alla grusbanor i år också. Plan som ett salsgolv, inte en felstuds på fyra timmar. Det vilar en aura av japansk trädgård över anläggningen.

Nys på nåt

2011-07-21T01:50:00.000-07:00

De sista passen med lillkillen i veckan har varit otroligt inspirerande. Han verkar ha hittat nyckeln till den här grejen tennis. Hans forehand sitter som en smäck, bättre än min tekniskt. Hans enhandare till backhand fullt duglig. Roligt att det börjar funka.

Detta så länge jag slår snälla bollar, detta under första halvtimmen. Sedan glömmer han bort att röra på fötterna, att ställa sig rätt, att vrida upp. Säkerligen orsakat av trötthet kombinerat med bristande koncentration. Men ändå!

Igår slog han dessutom in fler servar än ut!? Det här sista tror jag i o f s var en slump, vi har inte kommit så långt på den här fronten att jag kan ge honom all den äran.

Allt blir så mycket roligare för honom när det börjar funka. Såklart.

Greppet direkt

2011-07-19T07:22:00.000-07:00

En aha-upplevelse som medelålders, återigen. Varför har ingen sagt nåt? En grussko, tennisko gjord för att spela på grus, har ungefär 500% bättre grepp än vanliga tennisdojor. Jag visste att nåt var knas då jag halkade runt som en ko på is på match och träning.

Dessa hiskeligt fula Nadaldojor greppar däremot direkt. Nu tror jag inte det kommer påverka mitt spel särskilt mycket. Däremot slipper jag den där fåniga känslan av att vara gråben/hjulben (vilken var det egentligen) och halka runt i vad som känns som kvart innan jag kommer iväg.

Som gammal banskötare/-ansvarig gör det dock lite ont i själen att se vilken inverkan de har på underlaget. Men, får finspelarna använda dessa doningar får väl en motionär göra detsamma, lika för alla.

Gotcha!

2011-07-16T11:25:00.000-07:00

Efter att ha ramlat på varandra femtiotolv gånger i tävlingssammanhang, där jag ständigt, ständigt dragit det kortaste stråt, fick jag så till det ikväll. Gotcha, Johan Finnhult!

Skämt åsido, det var hyvens av Johan att sparra en tennissvulten tennisklåpare efter att jag haft ett tre veckors uppehåll, detta mitt i sommarstiltjen på Strandbjörket. Att jag vid timmens slut låg på plus i poängräkningen känns mer som en kuriositet. Hade matchandet spelat någon som helst betydelse, hade Johan med största sannolikhet sedvanligen tvålat dit mig. Ständigt denne Finnhult!

Annars så kommer den här träningen gå till historien genom att Johan ställde mig på fel fot så pass grovt att jag "gubbramlade" och det uppstod betydande blodvite. Hu!

Omplåstring, så kör vi vidare i morgon. Nu är vi igång igen.

Sjukt, sjukt, sjukt...

2011-07-04T21:47:00.001-07:00

Det har varit sparsamt med uppdateringar på denna blogg på sistone. Mest för att det inte hänt något tennisrelaterat. Jag har varit sjuk ett tag och det har handlat om vanliga normala mänskliga krämpor som inte kunnat relateras till tennisen. Det som började med en sommarförkylning och sedan urartade till en ihållande halsinfektion är svårt att koppla till forehand & backhand.

Så, jag får be om att få återkomma så snart livet på banorna hägrar igen. Fasen, sommaren är kort och det ska ju hinnas sladdas runt en del på gruset.

Tennis Trainer

2011-06-22T11:06:00.000-07:00

När jag letade efter fiskegrejer i förrådet hittade jag en kvarleva från förr, en "Tennis Trainer" Fortfarande oöppnad, i sitt lilla paket. Någon gång för länge sedan hade någon kul typ förärat mig den till en födelsedag.

Lillkillen packade upp den och gav sig ut på gatan. Succé direkt. En boll i en snodd är en kul grej, tydligen. Förödande för tekniken, misstänker jag. Något som tränas upp ordentligt så är det reaktionerna. För fort kommer bollen tillbaka, mycket fort. Jag minns från barndomen att snodden efter ett tag gick av och jag skarvade ihop den. Kortare och kortare blev snodden, snabbare och snabbare kom bollen tillbaka.

Lillkillen på Tennisskolan

2011-06-20T12:37:00.000-07:00

Lillkillen var sjuk så gott som hela första veckan på Tennisskolan, så han fick ett par bonusdagar i omgång två. Ny röst på banan idag, Tobbe, vilket var bra för honom. Likaså att få återgå till grunderna ett litet tag.

Den familjära trallen och rösten kan, även om den är nog så kunnig och engagerad, göra att han faktiskt stagnerar och inte tar nästa steg. När nu lillkillen står och vinglar på tröskeln mellan lek och spela tennis på riktigt, så är det bra att ruska om lite.

Det här märktes inte minst när lillkillen för ett ögonblick tappade fokus, lät tankarna och blicken vandra. Då tog Tobbe vant ett varsamt grepp om överarmen på honom och bad honom lyssna på vad som sades. Lite ögonkontakt och genast var lillkillen i zonen igen.

- Jag vill inte kolla på tennis eller prata om tennis, jag vill SPELA tennis. Så sade lillkillen häromdagen när jag påtalade att det vankades fintennis på teven. Än så länge är leken och glädjen i det främre rummet. Bra så.

Bra & dåligt

2011-06-18T04:51:00.000-07:00

Ett litet KM för de närmast sörjande ute i Öjaby. Jag spelar semi mot J-O, Ola & Andreas gör upp om den andra finalplatsen.

Roger Nydahl - J-O Svensén 6-4 6-3

Bra att jag vann, inte så bra genomförd match dock. Jag började med att slänga iväg poäng efter poäng, allt satt en halv meter bortom baslinjen. Förklaringen låg delvis i det faktum att J-O hade ont i sin arm och servade pastejer, vilka jag nöp på direkt och full av adrenalin köttade ut. Delvis var det bara obegripligt.

Nu ordnade det upp sig hyggligt. Vid underläge 2-4 bytte jag racket, till en med hårdare strängning, och den där halvmetern plus försvann och bollarna hamnade rätt.

Andra set var lite av en transportsträcka. Mest fascinerande under matchen var att denna förmiddag i Juni slog inte J-O en enda vinnare!? Alla poängen och gamen var resultat av mina forced och till mesta del unforced errors. Lite oroande, faktiskt.

Smörklick

2011-06-17T02:43:00.000-07:00

Ett bestående men från onsdagens match var att jag halkade omkring väldeliga. Toumas är ju en listig spelare som ofta försökte ställa mig på fel fot och då skulle jag byta riktning, vilket resulterade i att jag gjorde lite som i barndomens Tex Avery-filmer, jag halkade runt på stället en stund innan jag for iväg. Inget grepp!

Någon illmarig typ hade intalat mig att den gångna säsongens inneskor är idealiska att ta med sig ut på gruset, att de skulle främja det annars så svåra glidandet över det röda gruset. Så jag har kört på vad man i motorvärlden hade kallat ”Slicks” Visst jag glider som en Gud, men jag stannar typ aldrig och som ovan nämnt, tar mig aldrig ur startblocken.

Jag kollade avundsjukt på träningskompisen Jonas skor senast. Han hade nya fina gula grustennisskor som rev upp en stor håla bakom baslinjen. Jag kunde direkt se den stora skillnaden i grepp. Så nu går jag och funderar på om jag ska investera i särskilda grusdojor. Hmm...

När vi ändå är inne på materialbiten, så ska Wilson börja kränga PS85:or igen. Aaaaaaaahhhh!!! Detta betyder att den sprillans nya ospelade racket jag för fem år sen pröjsade över tvåtusen för och jag nu har till salu för femtonhundra tappar ännu mer i värde. Sicken dålig investering. För nu kan man snart köpa nya för tusenlappen, suck. Jäkla Wilson!

Annars är jag såklart mycket positivt inställd till att rackettillverkarna kompletterar sina sortiment med dessa retromodeller. Många motionärer har spelstilar som fortfarande främjas mer av en gammal Edberg/Sampras-spade än en modern knallstyv Babs. Sedan så är ju känslan i dessa klassiska modeller alldeles speciell. Den kommer garanterat sälja bra.

Till sist, jag hade en mejldialog med en bloggläsare i veckan, där det diskuterades strängningar och ont i armen. Jag skickade då även frågan på remiss, till min strängningsguru Björn och fick ett sådant bra svar att jag publicerar det här, i lätt friserad form, håll till godo.

” Olika strängar passar olika bra med olika ramar! Och smaken är som baken! Du kan laborera med både typ av strängar, hårdhet och tjocklek. Och med olika strängare! Mät alltid själv hur resultatet blev, använd en Stringmeter. Ojämn spänning = dåligt. Hårdheten ska vara ungefär som du bett om. Ramen ska ha kvar sin originalform, annars har man strängat relativt sett för hårt på en ledd.

Strängningar är färskvara vad gäller sin spänst, som ger vibrationsdämpning och "livlighet". Ännu mer än joggingskor. När joggingskorna tappar sin spänst och dämpning, riskerar man problem med benhinnorna. Samma sak med tennissträngar, man riskerar problem med muskelfästen (tennisarm, golfarmbåge) när spänsten försvinner. Plus att sämre spänst ger sämre bollbett och gör det svårare att få topspin, alltså att få ned bollen i banan med drives. Håll koll på hur länge racketen ligger i väskan, om den ligger i hög värme. Kanske är det helt enkelt ett dåligt hantverk bakom strängningen, med fel eller ojämn spänning.

Polyestersträngar av olika varianter töjer sig inte så mycket och blir därför känsliga för att tappa spänning (av tid, spel, och värme). De blir så att säga "döda" ganska snabbt, når sitt "ytterläge". Som att dra ut ett gummiband tills det nästan går av, det blir stumt på slutet. En nylonsträng, exempelvis, blir inte fullständigt "död" på samma sätt, viss töjbarhet finns kvar även efter lång tid. Därför bör man stränga om OFTA om man spelar med polyester- eller copolyestersträngar, och inte vänta på att de ska gå av. Om proffsen (t.ex. Söderling) skulle spela med gamla polyestersträngningar skulle ingen av dem ha skadefria armar många dagar per år! Vissa polyestersträngar tappar spänst och spänning snabbare än andra. Testa! Läs samlade omdömen t.ex. på www.stringforum.net. Och stränga om så ofta som du tycker behövs.

Bollar, väder och vind är också variabler. Strängar och strängningar som du tycker är usla en sval sommardag kanske är bra en varm dag. Eller med andra bollar...
Stumma strängar: bra när det är varmt. Mjuka strängar: bra när det är kallt.

Sammanfattningsvis: testa olika! Var medveten om att strängningen kan förändras mycket av tid, temperatur, och spel. Mät alltid själv spänningen i racketen så att du vet att det är strängarna och inte spänningen som skiljer. Felet kan mycket väl vara mentalt, men olika strängningar gör faktiskt mycket stor skillnad för hur bollen hamnar och hur mycket stryk armen får”

Esyluxligan 6:4

2011-06-15T13:51:00.000-07:00

Ja, det var egentligen försent, sista speldagen för Esyluxligan var i söndags. Så att vi kom till skott var en kul bonus.

Roger Nydahl - Toumas Heinonen 2-5 3-3

Riktigt roligt att spela idag. Jag tyckte att jag hängde med riktigt hyggligt. Visst, Toumas tryckte till lite på gaspedalen när första set stod och vägde, annars så var det jämnt skägg.

Nu återstår att se hur jag ska lyckas skramla ihop mina träningstimmar under sommaren. Av nån märklig anledning är den period då det är störst chans att få spela även den period då det är svårast att få ihop träningstillfällena. Lite av en paradox, faktiskt.

Forehandsnack

2011-06-13T12:49:00.000-07:00

Häromdagen fick jag till en timme tennis, den enda på snart två veckor. Detta tillsammans med Ola, min träningskamrat från Öjabyklubben. Hyggligt spel från båda håll, faktiskt.

Efteråt pratade vi lite om forehands. Svingen, slaget från just den sidan är ju centralt i tennisen. Den kanske enklaste och mest använda i hela spelet. Dock inte för mig.

Jag jobbar ju hårt på att förbättra den och under vår timme hade den funkat riktigt hyggligt. Som Ola beskrev det hade den blivit något mer än bara ett transportslag. Mitt mål att få till en riktigt bra forehand också, inspirerad av vår gemensamma klubbkompis Andreas. Ola tyckte dock att jag skulle sätta ribban lite lägre, då Andreas har en forehand som är ”en på miljonen” som han uttryckte det.

Sant. Hade Andreas varit född tjugo år tidigare hade hans forehand räckt till att ta honom till elitspel och kanske än högre, så bra är den. I en tid då det i princip ”räckte” med ett bra slag hade den varit förödande. Som exempelvis Jimmy Arias och Aaron Kricksteins forehand, eller Kevin Curren eller Steve Dentons serve. Nuförtiden måste alla slag vara toppklass, minsta svaghet och det är rökt.

Receptet på en bättre forehand har både Coach Bernth och mina hjälpsamma träningskompisar redan gett mig. Jag behöver högre fart i svingen och handledssnärt, ”racquet speed & wrist action” Så jag jobbar på med detta. Inte det lättaste, ska erkännas. Det är inte bara en ny rörelse som ska nötas in, utan det ska även hittas en tajmning. Det är ögat och muskelminnet som ska synkas upp.

För varje pass gör jag ett myrsteg framåt. Ibland halkar jag ett par steg bakåt. Långsamt går det. Frustrerande. Men jag känner att det händer nåt.

Förkylt

2011-06-06T12:23:00.000-07:00

Jag kände det helt klart i kropp och knopp under det andra passet med Jonas i förra veckan. Osynk, kan det väl kallas, när kommunikation mellan lemmarna och centralen är ur fas. Sedan spelade jag lite ute i Öjaby i helgen, där jag bollade med lillkillen och med våra långväga gäster på mer motionsvis, där jag ändå blev alldeles skakis i benen. Sedan kom förklaringen då viskositeten i snoken snabbt förändrades och det där välbekanta tinnituslikande suset startade. Dunderförkylt. En riktig sommarförkylning i all sin prakt.

Då får man nöja sig med att kolla tennis på teven. Eller i datorn. Det var på den senare jag kunde se den av så många uträknade gamm-Federer visade den just nu bäste spelaren på planeten var skåpet skulle stå, åtminstone för en dag. Det var nämligen intressekonflikt i tevesoffan då Sverige spelade fotboll mot nåt Tintin-land. Att sedan Krall-Nadal vann hela surven gjorde inte så mycket.

Lika bra att kolla så mycket tennis som möjligt innan den flyttar in i "betalkanaljerna" igen. Så jag försökte se så mycket jag kunde från Paris. Och, döm om min förvåning då jag ikväll under en zapprunda halkade in på gräset i Queens. Vad hände där? Hur har Eurosport fått fatt på lite grönbetes-tennis? Nåja, jag klagar inte, en bonusvecka ju, innan det är tillbaka till livescores i telefonen och lite pixliga fulströmmar i datorn.

Finn fem fel

2011-05-31T00:46:00.000-07:00

foto: Laslo Illes

Jag hoppas att Laszlo tycker att det är okej att jag lånar en av hans fina bilder för att åskådliggöra detta exempel. Annars säg till, så plockar jag bort den.

För en bild kan säga mer än tusen ord, tyvärr. Här har vi svart på vitt, en 2500-dels sekunds ögonblick fångad i Laszlo’s EOS1:a under Strandbjörksspelen. Vi leker finn fem fel.

1. Blicken
Var ska blicken vara? Jo, såklart på bollen. Här ser vi en kille som i spelets viktigaste ögonblick, träffen, tydligen tagit ledigt och befinner sig mentalt på en tripp till Bahamas eller nåt. Eller så tänker han kanske på vad som bjuds till middag efteråt. Generalfel!

2. Slaget
Det här är en serveretur. Vad gör karl’n? Han chippar över en lös pastej mitt i banan. Det är som att be om en smäll på käften. Sorry, Mackan på andra sidan nätet, men du har inte utvecklat någon dunderserve, än (det kommer!). Såklart ska killen använda sitt bästa slag, backhanden, för att få ett övertag i poängen.

3. Balansen
Kalv på grönbete önskar jag att jag kunde referera till, men det får bli gammal älg i myrmark istället. Eller den klassiska ko på isen. Karl’n står ju på hälarna! Förresten, det ser mer ut som att han ramlar baklänges. Jag önskar att så var fallet, så det fanns nåt att skylla på.

4. Positionen
Den här killen har valt att parkera på den fläck där det är svårast att returnera. Så dumt. Killen är ju hyggligt reslig och måste ändå plocka bollen i axelhöjd. Hade han tagit ett kort steg mot bollen hade positionen varit perfekt för en backhand drive.

5. Greppet
Härdsmälta troligtvis. Här har reptilhjärnan reagerat rätt, ryggraden skickat signalen att karl’n ska driva bollen ner i hörnet, en crossboll. Greppet skiftas korrekt men sedan brinner alla kretsar. En liten tomte eller nåt i ett hörn av hjärnan vill annat och istället blir det en ”mash-up”, där chippen/slicen utförs med knasgrepp. Därav en lös pastej, smågodis för en duktig fjortonåring på andra sidan nätet. Äpplen att plocka, tack så mycket.

Ungdomlig entusiasm

2011-05-30T13:03:00.000-07:00

Klockan är 21.04 på lördagskvällen. Det spöregnar ute. Ändå står Edson & Gunnar och skyfflar en dyngsur skumgummiboll fram och tillbaka, fram och tillbaka på gatan. Kidsen är för härliga på det viset. Omständigheter eller förutsättningar kan var hur knas som helst, bara racketen och bollen finns där så funkar det.

Medelålders motionärer knorrar över felstudsar, solen i ögonen, fel höjd på nätet, vindilar från varhelst ifrån och tamefasen motgrus. Vi har lite att lära av de unga. När spelade vi på gatan senast?

Esyluxligan 6:3

2011-05-25T12:33:00.000-07:00

Ner som en sol, upp som en pannkaka.

Roger Nydahl - Per-Mats Carlsson 5-4 (8-6)

Ena dagen kan jag inte inte för mitt liv få ordning på spelet. En annan dag, idag, går jag in och spelar jämnt med P-M, en klasspelare bland oss lite äldre. Tennislivet är allt bra underligt ibland.

Kallt som fasen var det ikväll och det blåste en kraftig och fullkomligt oregelbunden vind, dessutom. Klassiskt svenskt utomhusspel, alltså.

Istället för att angripa problemet jag hade i helgen, det urusla fotarbetet, så gick jag på materialet såklart. Jag ändrade min setup på racketen ordentligt. Jag plockade av 11 gram och flyttade yttterligare 5 gram från toppen till botten, typ. Det blev ett helt nytt racket. Jag vet inte om jag gillar känslan riktigt, men det funkade mycket bättre ska erkännas.

Strandbjörksspelen dag 2

2011-05-21T10:37:00.000-07:00

Inget sprutt i benen idag heller. Då kan det bara gå på ett sätt.

Roger Nydahl - David Lindahl 7-5 6-7 0-6

Ingen rörelse, ingen tajming, ingen träff idag heller. Bedrövligt.

Trots ledning med 7-5 5-3 kunde jag inte plocka hem detta. Bra jobbat av David, som inte vek ned sig. I sista set var jag varken trött eller utspelad, alla bollarna gick bara killens väg. Tröstlöst.

Efter matchen var ju unge Lindahl själaglad och utbrast i ett, "Jättebra spelat, verkligen!" till mig. Eh, nä!? Det var jättedåligt spelat idag, klasser under vad jag normalt brukar prestera. Så det spontana utropet blev lite fel, men kul.

Det var ju jag som inte hann säga, "Jättebra spelat David, verkligen!" Kul att se nån fajtas så fint.

Nåja, dagen slutade ju lyckligt i alla fall.

Strandbjörksspelen dag 1

2011-05-20T12:18:00.000-07:00

Den krypande känslan av att det inte riktigt funkar på tennisbanan just nu besannades när jag väl var på plats.

Roger Nydahl - Marcus Thour 4-6 4-6

Bedrövligt spel av mig idag. Fint spel av motståndaren idag. Jag hängde ändå med hyggligt i de båda seten av någon märklig anledning. Sedan så hände det som brukar hända, den bättre spelaren hade lite välförtjänt flyt och några felstudsar, nätrullare och kantträffar senare var jag ute ur leken.

Lite villrådig är jag just nu. Hur ska jag hitta träffen och tajmingen?

Ett gott råd

2011-05-20T05:06:00.000-07:00

Formen är lite sviktande inför Strandbjörksspelen. Så jag vände mig till en kompis för att få goda råd. En quickfix till formen alltså.

"...jogga lätt, lätt i kväll och sov djupt och länge"

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha... (LOL)

...

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha... (LOL - again)

Ovan är ett internt skämt för oss småbarnsföräldrar. Jag har inte sovit djupt och länge på snart tio år. Ett lätt surr i huvudet och en lätt dimma framför ögonen är en konstant tillstånd. I veckan gäspade jag till och med upp min gamla käkskada. I perioder gäspar jag nämligen så mycket att jag "vrickar" käften.

Som återigen nybliven förälder räknar jag inte heller med att få sova djupt och länge under de kommande tio åren heller, så jag hoppas nå den där gäckande formen nån gång in på 2020-talet.

Tack för all hjälp, Bernth!

2011-05-19T06:37:00.000-07:00

Efter träningen i måndags tog Bernth gänget åt sidan och berättade att han nu avrundade sin bana som tränare i VTS. Det kom faktiskt lite som en överraskning för mig.

Det har nämnts tidigare i denna blogg, men Coach M är faktiskt den förste och ende tränare/instruktör jag haft, även om jag nu delade honom med ett gäng andra. Det hände sig så sent i tennislivet att jag hunnit bli medelålders. Nästan två år hann det bli med lunchtennis tillsammans. Så det faktum att Bernth nu lämnar mig och andra vuxenlirare är såklart ledsamt.

Mycket fokus i föreningslivet ligger såklart på de yngre, de som ska fostras. Så ska det vara. Men samtidigt får man inte inom tennisen glömma den stora massan, motionärerna, entusiasterna, som släpar sig till banorna vecka ut och vecka in. Detta för att låta hjärtat jobba lite, för glädjen att banka på den lille gule bollen lite. Att ta hand om dessa är också viktigt. Det är dessutom en köpstark grupp som är mycket tålig och samtidigt tacksamma, lätta att blidka. I många klubbar lämnas dessa ändå vind för våg, tyvärr.

Här har Bernth och VTS har gjort ett fantastiskt arbete. Det krävs ett alldeles särskilt handlag att buffla runt vuxna människor. Det är en delikat uppgift att lära gamla hundar sitta, kanske en än delikatare uppgift än att styra upp de yngre, faktiskt. Med glimten i ögat kompletterat med rejäla röstresurser som dånat över hela hallen/parken, har Bernth fått fason på mig och de andra motionärerna. Det har hela vägen varit entusiasm och engagemang.

- Vilken backhand! Hade du varit tjugo år yngre hade vi gett oss ut på touren direkt! Att höra sådan tillrop eka över hela hallen gör mer för självkänslan hos en motionär än vad man tror. Att Bernth behandlade oss som om vi var lika viktiga som de yngre, som tävlingsspelarna, gjorde att man växte i sin tennis. Det hela blev mycket roligare. Han hade också full koll på mina och andras resultat och eskapader i diverse tävlingssammanhang, vilket gjorde honom till mer än bara en instruktör som visade hur racketen skulle greppas.
- Du SKA inte förlora mot Finnhult, vad är det med dig egentligen!!! Sagt med ordentlig skärpa i rösten, typ så kunde det låta efter match. Och, det är precis en sådan reaktion jag ville ha från en tränare, inte ett jamsande om bättre lycka nästa gång. Han var inte heller rädd för att säga ifrån ifall någon uppförde sig illa eller störde träningarna, det var en del av allvaret i leken. Så ska det vara, sånt inger respekt.

Om nu Bernth lämnar oss klåpare undrar jag såklart om någon annan kommer ta hand om oss och vem det i så fall kommer vara. Det gäller nog att tänka till både en och två gånger innan någon eventuellt kliver i Bernths dojor.

Jag kommer såklart sakna Bernth. Vem kommer nu att bry sig om min tennis? Vem kommer nu fortsätta hjälpa mig hitta en forehand? Vem kommer nu att rya åt mig?

Esyluxligan 6:2

2011-05-17T13:00:00.000-07:00

Ständigt denne Finnhult!

Roger Nydahl - Johan Finnhult 4-5 1-1

Det hände igen. Jag trodde jag hade koll på grejen, att jag hade det i asken. Men så stod jag där med långnäsa. Jag hade 4-3 och egen serve, liksom, men kunde inte knyta åt säcken.

Ingen av oss hade väl nån bra dag. Jag själv spelade okoncentrerat och slarvigt. Eller hafsigt är nog ordet. Jag tänker bland annat på en breakboll där jag får en straffspark och stegar självsäkert fram för att lägga undan den, och sedan glömmer att titta på bollen!? Jag började tänka på annat!?

Det är roligt att spela med Johan. Han är trevlig och är bjussig i bedömningarna, sedan så är det hela tiden nära till ett leende, inga sura miner (kanske för att han vinner för femtiotolfte gången i ordningen ;-). Allt detta har sagts innan, jag vet. Men det är inte alltid så självklart med yngre spelare.

Sedan så ska jag jag kanske inte trycka i mig en stor portion av maträtten vi i familjen kallar för "bomben" innan jag cyklar ner till Strandbjörket. Inte det bästa sättet att förbereda sig på match. Jag blev nästan sjösjuk när jag tog rusningar och hela jag då hamnade i gungning, började wobbla.

Osannolikt?

2011-05-16T06:27:00.000-07:00

”Är det Esylux, eller?” Jag fick nog den kommentaren en handfull gånger samma dag. Till och med den bokade timmen bokfördes per automatik som matchspel i rullorna. Jag fick be om att betala. Är det verkligen så osannolikt att jag tränade en timme med Teo, en av juniorerna?

Det här satte myror i huvudet på mig. Ligger osannolikheten i att Teo är så mycket bättre än mig? Eller att han är yngre? Och därför inte borde spela av en timme med mig?

I vilket fall, det var en riktigt kul träningstimme, eller halvannan timme egentligen, vi fortsatte en liten stund i smyg, för att kunna spela klart poängspelet. Det senare handlade om spel mot ett mål. Jag blev ”dubbelbaglad” för andra gången på ett år. Fast det var ju bara träning, när det blir allvar kommer jag fjösa över bollen och köra slice över hela linjen, riktigt gubbigt, he he.

Jag behöver verkligen sparra uppåt mer. Jag är tacksam över timmen med Teo och den med Jonas dagen därpå. Det är lite problematiskt att hela tiden lira i sin sköna komfortabla zon och sedan bli överkörd när någon med högre tempo hamnar på andra sidan. Det har hänt att jag knappt hunnit fatta vad som hänt innan det blivit 6-0 6-1, typ. Sparra uppåt, sparra nedåt och varför inte åt sidorna, med nya spelare, alla varianter behövs.

Till sist. Var är alla vuxna motionärer som gillar att tävla lite? Kolla nedan anmälningslista från Ten Tour, så gott som hela fältet i den stora lokala tävlingen hade i teorin kunnat vara mina barnbarn. Visst, det är kul att lira med kids, men det är också kul att spela med gelikar. Nästa år blir jag riktig veteran, jag hoppas att H45-klasserna överlever ett år till...

A & E

2011-05-16T00:37:00.000-07:00

Varning! Tillfälligt återfall i racketträsket.

För de riktigt racketnördiga betyder ovan bild något speciellt. A & E är två olika Pro Stock-varianter av Heads Midplus-ramar som länge funnits i omlopp bland de toppspelare som varit duktiga nog att få ta del av Heads Pro Room-tjänster. En trixig fråga till församlingen. Vilka två gamla racketar motsvarar dessa egentligen?

Tydligen har Head blivit mer selektiv med sina tjänster till eliten. Det är bara topp-toppspelarna som får sina gamla handsnickrade PT-spadar. Och, det är färre som får TGK-versionerna (lättare versioner från Kina, som kan finjusteras i efterhand) också, tydligen. Är du inte bland de bästa får du nöja dig med "retail". En topphundraspelare som rumänen Hanescu har setts spela med gamla PT57:or i "i.Radical-pj", tio år gamla racketar!? Är det månne för att Head inte vill snickra österrikiska finracketar åt honom längre och han är lite kinkig med materialet?

Dessutom har Head gjort det svårare att avkoda finracketarna, genom att ta bort koderna från ramarna. Små pillriga sifferkoder som smygs in bland det vanliga klottret på insidan av hjärtstycket kan avslöja en finracket, eller att man plockar fram hårtorken och klär av racketen in på mässingen, då koderna tydligen fortfarande sitter kvar på "hair-pin":en.

Så, dessa raringar kommer bli allt mer sällsynta.

E-varianten är bara på tillfälligt besök i mitt förråd, den ska få sig en omgång indisk fulnatur blandad med lite tysk polyester.

Återigen, man blir inte ett dugg bättre av att spela med dessa racketar. Känslan däremot är oöverträffad oavsett om man är topp hundra eller en klåpare.

Lite mer om strängningar

2011-05-13T23:18:00.001-07:00

De senaste dagarna har det varit diskussioner om strängningar på flera håll. Ett alltid lika intressant diskussionsområde. Då strängningen på ditt racket handlar om känsla så blir diskussionerna ibland animerade. Det finns ju egentligen inget rätt och fel här utan bara ett tyckande. Mitt enda råd är att testa, testa och testa lite till. Sedan vet alla som följt bloggen att jag anser natursenor vara det bästa för oss motionärer. I en hybrid, då.

Strängningsteknik är ett lika mycket minerat område för oss som strängar vår egna racketar. Vad är rätt och fel här liksom? Nåja, ett illa strängat racket är lätt att känna igen, men när det handlar om finlir på området så är det återigen tycke och smak.

Jag försökte förklara för en kompis att jag drar de mittersta (kul ord!) längsgående lite, lite hårdare, och sedan lättar trycket utåt kanterna. I efterhand kom jag på att det låter som att jag strävar efter att ha olika spänning på olika strängar, vilket var klantigt formulerat av mig. Jag menade att jag försökte kompensera för maskinens mekaniska inkonsekvenser, då den "tappar" lite mer på de längre strängarna än på de kortare när man jobbar sig fram över racketen. Fysikens lagar, liksom.

För min erfarenhet här är att de bäst strängade racketarna är de där slutresultatet är så jämnt som möjligt (när man mäter enskilda strängar) över bädden. Närmast detta kommer jag när jag helt enkelt är noggrann och tar min tid med strängningen. "Slow Stringing", Lidestam-Stylee.

En timme grönt

2011-05-11T12:38:00.001-07:00

På vägen hem från jobb i Sthlm stannade jag till över lunchen i Linköping för att träna med gamle Björn. Perfekt att göra ett stopp på halva vägen och inte bara sträcka på benen utan verkligen få sig en rejäl träningstimme.

Vi spelade på Mjärdevis tennisbanor som var av typ Canada Tenn. Första gången jag provade detta underlag. Det var som en hybrid mellan grus och hardcourt. Perfekt för mig som brukar vara vilsen i övergången till gruset. Sedan var de hemskans snygga, blekt grågröna. En positiv upplevelse, helt klart.

Sedan fick jag ordentligt med pymmel under träningen, men det är en annan sak. Björn var nämligen på humör och då kan han vara riktigt... jäklig. Fast på ett bra sätt. Det blir alltid kvalitetsträning när vi spelar. Han ger goda råd och kan på ett osjälviskt sätt mala riktigt länge på sidor av mitt spel som trilskas.

Jag har bestämt mig för att låta känslorna svalla lite på träning, men sedan lägga locket på under match, så det ylades en del idag, ska erkännas. Jag var så frustrerad, bara. Sorry, Björn!

Tjoho!

2011-05-09T00:36:00.000-07:00

Det var länge sedan jag kom på mig själv att tjoa och applådera spontant framför tennis på teve, eller i det här fallet en fulström på datorn. Jag får nog återkoppla en handfull år bakåt, tillbaka till tiden då Federer fortfarande hade spring i benen och gled omkring som en smörklick på hardcourtbanorna. Men igår kväll under Madridfinalen blev jag oerhört entusiastisk över Djokovic, och då hejade jag egentligen inte ens på honom!?

Som han rörde sig, killen. Oj, oj, oj! Det var Mecir-klass! Han var helt klart i zonen. Han hade det där Wilanderska rycket, där serben rörde sig tiondelar innan Nadal träffade bollen. Det där flytet där det ser ut som att killen redan vet var motståndaren ska slå bollen.

Den ”nya” backhanden som serben visade upp var mycket Mecir-inspirerad också, allrahelst den raka varianten. Där Nadal har en backhand, som han antingen slår hårt eller jättehårt, så hade Djokovic massor av olika varianter, som satte myror i huvudet på spanjoren. Lite som att Federer har femtiotolv olika slice:ar på backhand (som i o f s församlingen lärt sig läsa numer...).

Tjoho, det här kan bli riktigt kul framöver.

88,08

2011-05-05T05:14:00.000-07:00

Nä, det är ingen radiofrekvens på FM-bandet. Det är en siffra som visar precis hur bra är jag i tennis. Varken mer eller mindre.

Idag trillade den nya tennispoängen in. Inte för att den spelar någon roll, egentligen. Summorna som redovisas ska alltid tas med en nypa salt. Beroende på matchande och matchandets omgivning kan den här värderingen slå alldeles åt käppskogen ibland. Det kan simma omkring fantastiska spelare i den tvåsiffriga regionen och tämligen mediokra tävlingsspelare kan ha hundratals poäng.

I mitt fall stämmer det ganska bra. Jag är en motionär som gillar att tävla ibland och därför passar fint i C-klasserna, upp till 100p. Min ambition, däremot, är att etablera mig på tresiffrigt, att bli så bra att jag kan spela B-klasser istället.

Det är en bit kvar. Jag har visserligen arsenalen, flåset och tänket, tycker jag. Men det är fortfarande svårt att få ihop det hela. Det är lite vingligt, helt enkelt. Vissa dagar kan jag förvåna mig själv med att spela jämnt med riktigt duktiga lirare, andra dagar kan jag klappa samman fullständigt mot spelare jag borde avfärda med en gäspning.

Men, det är ju det som är det härliga med sporten. Att det hela tiden kräver utveckling såväl som inveckling. Dessutom är det ett långsiktigt projekt, där målet finns bortom horisonten och det är hemskans kul på vägen.

Esyluxligan 6:1

2011-05-04T11:37:00.000-07:00

Nämen, lite retrotennis. En doft av åttiotalet, härligt.

Roger Nydahl - Michael Beigart 1-5 1-2

Det är inte ofta jag stöter på en tvättäkta "pusher/retriever", en vägg, nuförtiden. Det var mycket vanligare förr. Jag tror inte motståndaren slog en enda "winner" förutom på passerslag ikväll. Mäktigt!

Jag hade hellre mött en sådan här motståndare senare i utesäsongen. Nu kände jag mig i o f s med hela tiden i spelet, men när jag inte hunnit justerat spel & taktik för gruset så var killens fina defensiv alltför svår att bryta igenom.

Det var ett stort arrangemang, Vårruset, bara några meter från våran batalj. Mycket intressant att spela match med hundra decibel peppande "dunka-dunka" som bakgrund. Under andra halvan av matchen hörde jag ingenting alls. Jag hörde aldrig motståndarens träff, inte heller min egen. Vad gäller poängräkningen så blev kommunikationen kring denna högst bristfällig. Komiskt.

Grusträff 2011

2011-04-30T12:42:00.000-07:00

Ett enastående initiativ av Jonas, att samla ett litet gäng från olika småländska klubbar och hörn för att fira inträdet i den nya säsongen. En heldag grustennis. Ja, en halvdag för mig då, som är steget efter dessa gentlemen och tacklade av vid lunch. Men, snart närmar de sig medelåldern de också, he he, och behöver återhämtning.

Nyttigt som tusan. Shit, vad jag fick jaga idag. Joakim slängde upp den ena stoppbollen efter den andra, plågsamt. Det var elvor som följde elvor, tills vi gått varvet runt flera gånger.

Däremellan hann vi med materialsnack, vi hade ju gurun Henrik på besök. Jag snabbtestade mig igenom en handfull kul grejer. En del grejer var nya, en del andra kära återseenden.

Det här får gärna bli en tradition, tycker jag.

I elfte timmen

2011-04-27T12:39:00.000-07:00

Här har jag famlat efter formen i flera månader. Här har jag tagit steget ut i grussvängen. Så plötsligt sitter alla pusselbitarna ihop, om än för en kväll. Var det kanske "skit-samma"-inställningen som gjorde skillnaden, när jag gick in i hallen för att spela av en sista skälvande inomhustimme med träningskompisen Ola? Eller är jag något på spåren, helt plötsligt?

Jag spelade precis så som jag vill att det ska se ut. Byggde upp poängen med serven eller returen och sedan jobba på att sätta motståndaren i tidsnöd, avgöra med tredje- eller femtebollen, eller vid nät. Jag ska inte vara ett dugg beroende av vad motståndaren gör. Jag ska göra min grej.

Ola fick inte ett game i setet vi hann spela klart. Det händer aldrig annars. Ola vet precis hur han ska detronisera mitt spel i vanliga fall. Men inte ikväll.

I mina tonår bytte jag från tvåhandsfattad backhand till en vad vi på bruksorten kallade "enfattig" backhand. Det tog tio år att få ordning på den. Jag modellerade den efter diverse åttiotalsspelare, typ Lendl, Gerulaitis, McNamara & Smid. Lite senare finputsade jag den genom att emulera Edberg. Det här tog sådan fokus att jag helt enkelt glömde bort min forehand!? Det dög att skyffla den, då alla ändå trodde att de skulle lägga allt på min backhand.

Nu, som medelålders motionär har jag all tid i världen att bryta ner och bygga upp en "ny" forehand. Det kommer ta tio år och jag är bara en bit på väg. Allt oftare klaffar det, men ibland inte. Under tiden har jag en "bruksforehand" att falla tillbaka på.

Den senaste tiden, med underlagsbyte och allt, så har jag verkligen brottats med tekniken. Så innan dagens träning kollade jag på Youtube-klipp med Fernando Gonzales. Inte för att kunna slå forehand som honom, jag har faktiskt lite verklighetsförankring kvar, mina vänner. Jag kollade för att få inspiration, för att få småle lite när han daskar skiten ur bollen. Kanske hjälpte Fernando mig ikväll att inse vad jag är bra på. Det är inte att mörda bollen utan att få mina medmotionärer att flytta på sig lite grann. Det räcker.

Esyluxligan 5:3 & 5:1

2011-04-26T05:52:00.000-07:00

Ett par eftersläntrare. Jag jobbar hårt på att hinna spela undan de sista vintermatcherna.

Roger Nydahl - Joakim Starck 2-5 4-3

Igår, inte mycket att säga om. Joakim spelade bättre och jag vaknade till lite sent. Det kändes märkligt att krypa in i hallen när det var strålande väder utanför. Så kanske var detta sista vändan inombords?

Idag, gruspremiär. Ulf & jag flyttade ut matchen på detta älskade, hatade underlag. Och, varför vara mesig och börja med att träna på underlaget först. Vi körde på med match direkt.

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 3-5 0-1

Jag brukar vara fullkomligt oduglig de första tio-tjugo grustimmarna, så det här får ju betecknas som lite av en succé. Eller, kanske lite väl magstarkt att kalla något för succé när 80% av mina forehands satt metervis bortom baslinjen, ja en del hamnade i staketet!?

Jag bad Ulf om ursäkt för att jag ylade en del, jag lät som en viss Nicke Lövgren bitvis. Men det var så frustrerande. Jag hamnade fel i banan hela tiden.

Och, jag hade ingen spelplan!? Visst, det är åtta månader senast, men jag borde ju efter snart fyrtio års spelande komma ihåg varthän jag ska skyffla bollarna.

Det gäller bara att gnissla gaddarna och hänga i. Jag vet att jag framåt sensommaren kommer haja det här, jag vet...

Första tjing

2011-04-24T13:56:00.000-07:00

Dagen har kommit. Jag kommer nu avveckla nästan halva min racketgömma. Mest för att jag kommit på mig själv att inte har någon plan för den, ingen riktning. Därför behåller jag nu de racketar som betyder något för mig, som jag har en speciell koppling till.

De jag nu säljer är precis lika bra och spännande som de jag behåller, men kommer förhoppningsvis få ett fortsatt liv hos någon kommer spela dem, lite eller mycket, alternativt bara klämma lite på dem.

Församlingen, läsekretsen, medklåpare! Ni har nu chansen, första tjing, på grejerna. Det är bara att mejla mig på adressen på profilen i högerkolumnen. Jag kan skicka bilder ifall någon vill. Efter någon vecka eller två kommer de erbjudas allmänheten.

Observera att frakt tillkommer. Det brukar blir strax under hundringen.

3 x Wilson K Six-One Tour 90, L3, 9/10, 1800:- + 2 extra set of grommets included + large Wilson bag SÅLD!

Federers racket. Mycket mer lättspelad än vad myten säger. För den som gillar kontroll och själv kan sätta fart på bollen. Racketarna är så gott som nya. Två av dem strängade med Champions Choice, Federers val, natur på längden, Alu Power Rough på tvären. Jag skickar med en stor Wilsonbag. Ett kap!

1 x Wilson Pro Staff 6.0 Original 85, L3, 10/10, Mid China Mint Condition, plastic wrap still on handle, 1500:- (+ extra set of grommet)

En klassiker. I absolut nyskick. Finns inte att få tag i längre. Edberg, Sampras, Courier & Federer m fl spelade med denna.

2 x Wilson Pro Staff 6.0 Original 85, L3, 8/10, Mid-Chinas, 1000:- + 2 extra set of grommets included

Samma som ovan, men spelade lite grann. Fint skick.

2 x Wilson Pro Staff 6.0 Original 95, L3, 7/10, 1000:-

Samma som ovan, men med lite större slagyta och aningens bredare ramprofil.

3 x Völkl C10 Pro Mid, Comp Series, L4, 9/10, 1000 :- Large Völkl bag included SÅLD!

Kanske den bästa racket som Völkl kablat ut. Passar både tävlingspelare och motionärer. Det går att skifta greppstorlek med hjälp av palletar, som man kan köpa på nätet.

3 x Dunlop Revelation 200G, L3, 9/10, 1000:- Large Dunlop bag included

Alldeles underbara racketar. Nyskick. Även dessa passar både tävlingspelare såväl som motionär. En 95 sq/inch, välbyggd, välborgad hemlighet. Ingen blir besviken på dessa.

8 x Head Graphite Pro, various gripsizes, 5-8/10, 500:- SÅLD!

En chans att snyta till sig ett helt gäng av Head’s kanske finaste modell. En åttiotalsklassiker som håller än idag. Föregångaren till Prestige Mid. Det är olika greppstorlekar på dem, tanken var att jag skulle skifta runt palletar, men det projektet får någon annan ärva.

2 x Dunlop Maxply (-81), LM4, Matched pair of woodies, 9/10 (!) 500:-

En klassiker. Den bästa träracket som gjorts. Har är det två exakt likadana från en av de sista årgångarna. I så gott som nyskick.

1 x Prince TT Warrior OS, L3, 8/10, 400:-

Den passade Pat Rafter, men inte mig. Kanske passar den dig? En lättspelad modern klassiker.

1 x Yonex RD7, L4, 8/10, 400:-

En riktig höjdare, användes av Bruguera och Rios på nittiotalet. Mycket eftertraktad Yonexklassiker, många spelar fortfarande med den.

1 x Rossignol F200, L4, 9/10, Grey, 300:-

En Wilanderklassiker från de senare årgångarna. Så gott som ny.

1 x Puma BB Winner, L2, 7/10, 250:- SÅLD!

Ett sådant där silvrigt Puma som Boris Becker spelade med när han vann Wimbledon som sjuttonåring.

1 x Rossignol F200, L4, 6/10, Blue 200:- SÅLD!

En gammal Wilanderspade i bruksskick. Perfekt att återuppleva den unika F200-flexen med.

Esyluxligan 5:5

2011-04-20T12:28:00.000-07:00

Sista matchen i inomhusvarianten av Esyluxligan. Ja, om man inte räknar med alla uppskjutna diton.

Roger Nydahl - Joakim Karlsson 1-3, uppgivet

Joakim var den bättre spelaren i starten. Och, mycket mer än så blev det inte. Jag hann sno åt mig ett game innan Joakim tråkigt nog gjorde sig illa i höften.

Lika trist varje gång en motspelare/träningskompis gör sig illa. Jag känner verkligen med dem. Ikväll var det extra snöpligt, då Joakim verkligen spelade fin tennis fram till att det högg till.

Efteråt blev det en livlig diskussion vid receptionen kring hur det skulle rapporteras vid en dylik händelse, när någon var tvungen att kasta in handduken. Vem skulle få vad för poäng? Att den som står sist kvar på nåt sätt måste vara vinnaren var vi överens om. Det spelar ju ingen som helst roll egentligen, det var ju sista matchen för våren.

Tidigare under dagen hade jag hunnit med ett lunchtennispass. Det var riktigt skoj idag. Stefan & jag hade Coach M för oss själva och fick en nittio minuter lång duvning där vi drillades på diverse svaga fronter. Jag var mycket nöjd med hur min forehand satt under passet. Så ska det se ut. Hopp om livet, alltså.

Tabberas i garage

2011-04-20T00:53:00.000-07:00

På vägen hem från jobb i den stora staden gjorde jag en snabb avstickare från E4:an, för ett besök i garaget hos den som på ett märkligt sätt blivit min racketleverantör. Där plockade jag åt mig de allra sista stackars spadarna av den speciella sort jag spelar med, detta som en slags extra, extra racketförsäkring. För nu finns det inga fler Kennelbachare att hämta i Pim-Pims gömmor. Tabberas.

Ett nytt grepp

2011-04-15T03:46:00.000-07:00

Det är visserligen ett fint namn, Head Finest Calfskin. Men egentligen är det bara en alibi-linda som hamnar under proffsens overgrip. Nu spelar jag "old school" med bara läderlindan som följde med när jag ärvde racketen och ville ha en lite bättre doningar, när jag nu byter till sommar-kollektionen.

Det blev svarta läderlindor av modell Boris Becker. Riktigt fint blev det. Känns riktigt bra också. Gruset, här kommer jag!

Esyluxligan 5:4

2011-04-13T13:02:00.000-07:00

Så blev det till slut match i femte omgången. Äntligen!

Roger Nydahl - Markus Ellström 0-5 4-4

Det här var både dåligt och bra. Till en början blev jag sopad av banan. Jag hängde inte med alls. Min forehand hade dessutom checkat ut, typ. Men sen, efter en riktig maratonboll i slutet av första set, kände jag att jag började få häng.

Sedan spelade jag riktigt bra. Så på det hela är jag väldans nöjd. Allrahelst då Markus hittills varit den spelstarkaste killen under hela vintern (sorry övriga församlingen...).

Idag hade jag samlat samman hela veckans träningstimmar på samma dag. Inte smart. Efter tre och en halv timme är jag nu lite mör.

Åsså, inte att förglömma. Då jag blev tokpressad ner i ena hörnet av Markus idag, hann jag sikta in en riktigt grym forehandslice. Kanske nåt att utöka arsenalen med inför sommaren, eller?

Esylux & jag

2011-04-11T07:00:00.000-07:00

Den nya bebisen har gjort att familjelivet återigen gått in i ett kokongleverne. Det tar sin lilla tid att hitta rutiner både för gamla och nya familjemedlemmar. Under tiden går alibitävlandet, a k a motionstävlandet, på sparlåga. Därför är jag tacksam över att Esyluxligan finns. Tack vare denna har jag inte bara kunnat fortsätta matchandet under vintern utan även ganska kraftigt späda på detsamma. Varje vecka har jag kunnat spela mot allsköns olika spelare. Det har varit de som varit väldans duktiga, de som varit lika klåpiga som jag själv, de som varit unga, äldre, glada, arga och hela vägen har det varit nyttigt, så nyttigt.

Nu sista omgången verkar luften lite gått ur församlingen, vilket är fullt naturligt. Solen är tillbaka, det är diverse skollov och ledigheter, influensor som härjat, buskar som måste beskäras, ja allt som nu gör att det haltar i min division. Som sagt, fullt naturligt. Det kommer säkerligen vara full motivation igen om/när det hela tar fart igen, i kortversionen på gruset eller till hösten.

Jag har själv stannat i samma division hela vintern, i trean. Där har jag haft ett par divisionskamrater som hela vägen hållit mig sällskap, Ulf & Ludwig, vilket har varit trevligt. Annars har spelare kommit och gått. I början var en del spelare oerhört taggade och tävlingsinriktade, vilket gav lite konstig vibb och aura åt en del matcher. Sedan kom det hela in i en behaglig lunk med gott humör. Det är ju verkligen ingen katastrof om man skulle halka ner/upp i systemet. Desto roligare med ett nytt galleri medspelare. Ett tag i vintras hoppades jag faktiskt på att åka ur, bara för omväxlingens skull.

Vilka matcher minns jag då? Jag glömmer ju inte en ”dubbelbagel” i första taget, där unge Daniel Svensson nollade mig å det grövsta. Sällan har jag åkt på en sådan näsbränna. På det positiva kontot måste matchen mot Teo O nämnas, så bra har jag inte spelat på år och dag. Annars är matcherna mot Ulf Lundblad allesammans fina bataljer, inte bara för att jag hittills vunnit dem, utan för att det varit så himla kul spel och så gott humör.

Blir det inget Strandbjörksspelen i år? Jag börjar bli orolig. När immobiliteten dämpar tävlingsivern så påtagligt är det ju denna tävling som jag ser fram emot. Den hålls ju i kvarteret, mycket närmare än så kan det inte bli. Den är dessutom den mest välordnade och spelas på den mest bildsköna platsen av alla tävlingar jag brukar spela. Dessutom lobbar jag hårt bland mina klåparjämlikar, tenniskompisar från runtom, för att de ska masa sig hitåt så att jag både får träffa dem och förhoppningsvis chansen att spöa upp dem. Men tävlingen verkar trillat ur tävlingskalendern. Vad kan ha hänt?

Nya pjucks

2011-04-07T07:00:00.000-07:00

Det var dags för nya sneakers. Allmängiltiga vardagsskor, att vara ofin i. Dessutom ett utmärkt tillfälle att kunna svassa runt i ett ungdomsalibi till sko. Läge att scanna marknaden.

För flera av mina kompisar är sneakers allvarliga grejer. Det ska vara rätt modeller under rätt år och de ska därigenom ge rätt signaler. Inte läge att slentrianköpa första bästa readoja, alltså.

Då ramlade jag över ovan knasiga sko på stora TW. Skon är en hybrid mellan en Converse-klassiker och en Federer-sko. Ytterst märklig, så märklig att jag var tvungen att köpa ett par, att skickas hela vägen från det stora landet i väster.

Chassit är en Vapordoja då, med Flywire, Lunarlon, XDR-sula och annan allsköns ny teknologi. Designen är en Converse Jack Purcell-sko med anor ända från 1935.

Hur är den på foten då? Jo, mer lik en dyr tennissko än en sneaker. Den sitter precis lika bra/dåligt som Nike's Vaporsko, beroende på om man är ett fan eller inte.

Förbaskat snygg är den, tycker jag. Förmodligen är jag ensam om att bära dem här i norra europa, vilket som sagt inte är helt oviktigt bland konessörer i sneakersammanhang.

Var är Ola?

2011-04-06T13:34:00.000-07:00

Idag dök inte träningskompisen upp. Mycket ovanligt. Det är nästan så att jag blir lite orolig för att det har hänt nåt. Det fixade sig ändå, Anders T fanns i hallen och sparrade mig nästan hela timmen. Man tackar.

Jag cyklade faktiskt ner till tennishallen en liten stund tidigare än vanligt då det var rackettestarkväll. Fem av de stora tillverkarna fanns på plats med lassvis av racketar att testa. Ett riktigt smörgåsbord för en racketkonnessör. Jag ratade Wilsons och Yonex bord, faktiskt. Där fanns ingenting av intresse, tyvärr, trots att jag annars är ett gammalt fan av båda de märkena. Jag hann prova en handfull "player racquets" innan min träning. Jag var mest nyfiken på Babs Pure Storm Tour, vilket var en trevlig bekantskap. Babs-rep:en ville stoppa en Lite-version i näven på mig. Oj, så fel ute den karl'n var. Annars tog jag mig en kort svängom med Prestige MP, Radical MP, Nadalspaden och Dunlops 200 Tour.

Testandet fortsatte på den egna timmen, men då var det klassiker som gällde. Jag spelade de första tio minutrarna med Rossignol F200 för att sedan spela tio med Kennex Golden Ace. Det är alltid lika gött att plocka fram gamm-grejer ibland. Såklart fortsatte jag sedan med den ordinarie arsenalen. Så, det blev både sprillans nytt och gammalt bös i en härlig gegga en onsdag i april.

Tillbaka i sadeln

2011-04-04T11:45:00.000-07:00

Tolv dagars uppehåll. Förmodligen det längsta jag varit borta från tennisen på flera år. Och, nej det var inte skönt med paus alls. Jag saknade det hela tiden.

Lunchtennis idag. Coach M har börjat gnugga min klenare sida, vilket känns mycket bra. Det tog mig fasen tio år att bygga upp den ena sidan, så jag har all tålamod i världen i jakten på en lika bra andravinge. Jag gillar att Coach M och jag har samma målbild. Det är inte en slägga jag är ute efter utan en bredare verktygslåda i slagrepertoaren. Jag är mer ute efter en "Federer-esk" motionstennis där jag kan sätta gubbarna och juniorerna i tidsnöd och avsluta poängen på flera olika sätt.

I min iver att jobba efter instruktionerna blir jag oftast lite för uppjagad och entusiastisk i början av drillövningarna och slänger iväg den ena pajen efter den andra. Men efter ett par minuter brukar bollarna börja sitta där de ska.

Sedan så är mina strängningar under all kritik. Hu! Tvärssenorna är helt ute ur matchbilden och detta gör att jag inte för någon längd alls. Jag längtar efter nysträngat. Men, det får bli till gruspremiären, det.

Det har hopat sig ett gäng Esyluxmatcher nu i sista vändan. Först var jag sjuk, sen var jag bortrest och nu är veckans motståndare på vift. Jag får väl spela av hela surven samma dag till slut. Kanske bra att jag får ett par träningstimmar innan i o f s. Serven brukar försvinna långt bort när det blir såna här ofrivilliga uppehåll.

Och, till sist kommer nog nu det mest provocerande jag skrivit på bloggen hittills. I alla fall för de som känner mig lite. Här kommer det. Jag behöver gå ner några kilo till utesäsongen. Jag är uppe och nosar på 77 pannor och det är alldeles för mycket för en penna som jag. Visst, jag har skaffat mig något eller ett par kilo muskler det sista året, men jag behöver komma ner till 74 kg i alla fall.

Det kommer förmodligen storma i kommentatorsfältet efter ovan passage, jag vet.

Nåt annat

2011-03-27T10:33:00.001-07:00

Det kommer bli tio dagar utan tennis, detta på grund av sjukdom, jobb och annat. Hur ska det gå? Jag bävar. Mina frökenhänder kommer trasas i bitar efter så långt uppehåll. Formen kommer vara obefintlig och banne mig om jag ens kommer komma ihåg hur man räknar poängen.

Riktigt ruttet

2011-03-22T05:16:00.000-07:00

Lillkillen gillar just nu att betygsätta allt och inget. "På en skala från ett till tio..." är ett mantra för tillfället. Om vi applicerar detta tänk på min insats på lunchtennisen igår så blir det en svag 2:a. Varannat slag var bortom all räddning. Bollarna var tidvis meter ute. Coach M, tillbaka från semester, var oerhört tålmodig och peppade trots att det måste sett bedrövligt ut. Jag spelade som en påse skridskor, punkt.

Apropå en påse skridskor. Min strängningar är riktigt ruttna. De är numer halvårsgamla och borde klippts bort för länge sedan. Men, bor jag i Småland, så... Nu är det bara en handfull veckor kvar innan ny säsong börjar och då ska nya strängar snöras i, så jag får tåla eländet ett litet tag till.

En handfull veckor, det låter nästan vackert. Snart kommer den härliga grussäsongen. Älskad och hatad. Mysigt värre kommer det bli. Ruttet värre kommer jag spela i flera månader innan jag får fason på spelet.

Matlagning

2011-03-18T07:09:00.000-07:00

Pim-Pim lägger ner. På bloggar och i kommentarer ventileras friskt både det ena och det andra kring hans person och beslut. Dessa diskussioner undantagna är hans egen förklaring till att slå halt kanske det bästa på mycket länge i sportsammanhang.

"– Jag längtar efter att få vara hemma och laga middag. "

Jag förstår känslan.

Esyluxligan 4:1

2011-03-17T05:14:00.000-07:00

Första matchen blev den sista i fjärde omgången. Om nu inte en sista gäckande motståndare beslutar sig för att slå en signal.

Roger Nydahl – Ulf Lundblad 5-3 5-2

Den här gången var det en ny Ulf som stod på andra sidan, betydligt mer målmedveten. Den här kvällen jagade han mig runt på banan. Så, oj, vad jag fick jobba den här matchen. Ett ynka break skiljde i första set. I andra fick jag tidigt med mig ett break till, efter att Ulf plötsligt dippade i ett av sina servegame. Efteråt var jag ordentligt mör, ska erkännas.

Såklart hastade jag sedan vidare in på C1:an där jag följde upp med en lika tuff timme mot Andreas. Det kändes riktigt bra när jag släntrade hemåt. Jag gillar när benen liksom skakar efteråt. Då har träningen bitit ordentligt.

Rätt grejer – fel grejer

2011-03-16T02:23:00.000-07:00

Jag tänkte minimera materialtugget ett tag nu, för att inte trötta ut eventuella läsare med balanspunkter och svingvikter. Men, nu kan jag inte hålla mig.

På lunchtennisen finns en äldre herre, gissningsvis i sjuttioårsåldern. Ett rejält fint tillslag på bollen men av förståeliga skäl vissa svårigheter att röra sig i sida och djup. ”Slå hårda bollar mitt på honom, så ska du få se” säger Coach M. Och, då kommer de tillbaka stenhårt, hela tiden.

I vilket fall, jag har glatt mig åt att denne grånande spelare använder riktiga doningar, ett LM Prestige MP. Detta till skillnad från hans gelikar som utan undantag använder monstruösa widebodyramar med årsgamla strängningar. Nu i måndags spelade jag dubbel med gentlemannen i fråga och upptäckte då på närmre håll att hans racket minsann inte var av den vanliga sorten, utan var en PT57:a!? Obetalbart! Så jäkla gött!

Ibland spelar slumpen oss härliga spratt, den racketen hade inte kunnat hamna i rättare händer. Att han sedan hade köpt den begagnad i tennisshoppen för hundralappar omedveten om att handsnickrade Pro Stock-racketar av den modellen betingar tusentals kronor på köp/säljforum på nätet gör det hela än roligare. Hoppas nu att racketen inte hamnar i en garderob till slut eller att något okunnigt barnbarn skrapar ihjäl racketen på en parkeringsplats. Fast det skulle i och för sig vara en skön grej det med.

En annan racketreflektion. Jag satte en PC600/PT10:a i händerna på en av tävlingsjuniorerna förra veckan. Vilken skillnad det blev, som natt och dag! Bollen fick direkt en ordentlig extra skjuts och spinn. Och ljudet sen, det bara small vid träffen.

Lite sorgligt är det, att så många av de yngre spelarna verkar vara så omedvetna om sitt materialval. Rätt racket och rätt strängar kan göra enorm skillnad. Jag ser flera uppenbara felmatchningar mellan tjej/kille och material här hemma i hallen. Det här med materialhjälp är tränarnas ansvar, tycker jag.

Nedan är saxat ur en krönika skriven av Magnus Gustavsson:

”...Här kan jag ibland reagera på hur flera yngre spelare tänker. De blir erbjudna sponsorkontrakt där de får ett antal spadar och där de känner att de har sparat in lite pengar. Problemet blir dock att de spelar betydligt sämre därför att de inte varit noggranna i sitt val av leverantör för att utvecklas. En spelare som slår relativt platt ska inte ha det racket som Nadal har och en spelare som spelar springer och toppar a la Nadal ska inte ha Robins racket. Vad tror ni skulle hända om Nadal skulle spela med Robin Söderlings tätsträngade, supertunga Headracket och spela det spel han gör och Robin fick Nadals racket som är mer glessträngat och inte alls lika tungt som Robins? Jag är övertygad att man definitivt skulle få hitta dessa både herrar långt ner på resultatlistan...”

Esyluxligan 4:3

2011-03-12T04:27:00.000-08:00

Då var jag definitivt en erfarenhet rikare.

Roger Nydahl - Joakim Starck 1-5 2-5 1-0

Det gjorde fortfarande ordentligt ont i låret efter onsdagens träning. Det gjorde ändå ondare att tänka på att flytta fram matchen ännu en gång, nu när vi hittat tillfälle att komma kapp. Familjelogistiken tillåter inte alltför mycket schemaändringar.

Så, vad gjorde jag. Jo, jag köpte elastisk binda på vägen till hallen och lindade där mitt ben hårt innan jag gick ut på banan. Några testböjningar visade att smärtan fortfarande fanns där men var lindrad. Det var första gången jag testat ett sådant trick, faktiskt.

Vad lärde jag mig då? För det första så påverkar själva lindandet rörligheten ordentligt. Det kändes som att gå på styltor. Som om någon håll hårt i benet. Som om det var hårt lindat, typ. Vilket det ju var... Men allra mest påverkade det min serve, där jag fick skifta balans och använda enbart det bakre benet för att skjuta ifrån. I vanliga fall tar jag kraften från båda, med centrum någonstans emellan. Det här kändes oerhört vingligt, men efter några game verkade det funka hyggligt.

Nu tror jag inte att slutresultatet hade blivit så mycket annorlunda om jag varit helt okej, men det här var ändå ett expriment som jag nog inte gör om. En annan gång får jag nog tacka nej och vila istället.

Vetenskaplig uträkning

2011-03-10T04:20:00.000-08:00

Frågan om vem som är den bäste tennisspelaren genom tiderna är ständigt aktuell. Spelare från olika epoker ska jämföras och det här rör alltid upp starka känslor. Den här länken var därför skoj att läsa, även om jag hoppade över en stor del av formlerna och tanken bakom dem. Det var i alla fall ett nytt sätt att se på saken.

Visst, resultatet ovan är faktiskt lika gångbart som många av de andra vanligare uträkningar jag ramlat över. Connors, varför inte? Uträkningen premierar såklart långa karriärer. Men varför ska det inte vara en del i variabeln?

Men förmodligen är Connors inte den bäste tennisspelaren genom tiderna, han har däremot haft den bästa karriären.

Var är Nadal, då? Jo, just nu på fyrtionde plats. Men, han är ju inte riktigt klar än...

Snuvad

2011-03-09T13:09:00.000-08:00

Jag såg fram emot kvällens Esyluxmatch med förhoppningen om att jag konserverat den goda formen från gångna helgen. Men tji fick jag. Det dök inte upp någon motståndare. Inte heller hade killen i fråga bemödat sig att informera mig om sin bortavaro. Trist.

De snälla killarna Axel & Robin stannade kvar på banan och spelade av det mesta av timmen med mig, så lite tennis blev det trots allt. Jag var taggad och tokrusade på det mesta vilket resulterade i att jag fick kliva av banan med kvarten kvar. Det högg nämligen till i framsidan av låret. Jag hoppas verkligen inte att jag gjort mig illa, att det bara är en liten överansträngning.

Lego + rund penna, perfekt!

2011-03-07T02:00:00.000-08:00

För bra bild för att inte delge församlingen. Barnens lego kommer väl till pass när Björn kollar balansen på nya Dunloppar. Mycket billigare än denna. Och går att montera upp och ner vid behov.

Öjaby TK - Hovmantorp TK 1-2

2011-03-05T11:49:00.000-08:00

Det var klasspelarna bland Sydosts tävlingsmotionärer som möttes upp på Strandbjörket idag, och så jag.

Andreas Eidenskog - Jonas Allgulin 6-2 7-5
Roger Nydahl - Joakim Sälgeback 4-6 5-7
Eidenskog/Nydahl - Allgulin/Sälgeback 2-6 2-6

Med hemmalagets samtycke lånade Hovmantorp en finspelare av VTS denna lördag. Visst, det kan ha gjort att slutresultatet i tabellen hade vinglat åt ett håll eller annat, men viktigast och roligast är att det blir spel. Och roligt blev det.

Jag såg inte mycket av min klubbkompis vinstmatch. Jag visste att Andreas hittat träffen igen, han bokstavligen bombade bort mig i onsdags på träningen. Så jag var inte förvånad över att han lyckades vinna över Jonas.

Jag ville verkligen göra en bra match idag. Mina matcher och träningar mot Joakim har annars varit ensidiga historier, där jag tagit något strögame som tröst. Därför försökte jag hela matchen pumpa upp mig och vara på tårna. Funkade riktigt bra, men inte hela vägen. Jag var med upp till 4-4 i första set där vi hade ett låååångt game som verkligen blev viktigt. I andra set hade jag övertaget hela vägen till 5-4, där Joakim visade klass och spurtade om.

Det var lite härjande och gapande idag, men i god anda. Vi försökte båda tagga oss själva. Så alla förbipasserande, det var inte lika illa som det kanske lät!

I dubbeln spelade Hovmantorp bättre dubbel än oss. Returerna är viktiga, vilket jag fick erfara. I mina sista tre servegame bröt Jonas & Jocke mig blankt. Det är fasen inte bra alls.

Sen blev det fika. Pojkarna sade snälla saker om min insats idag, trots mina svidande förluster. Kanske är det så att jag snart kan börja tampas med B-klassarna på riktigt?

DC & lite annat...

2011-03-03T23:07:00.000-08:00

Det är ju bara en stenkast bort. Eller ett par timmar i alla fall. Kanske skulle jag ansträngt mig att ta mig till Borås i alla fall. Mycket närmre än så här kommer nog inte Davis Cup på länge.

Jag har nog kanske redan avhandlat det i bloggform, i vilket fall, jag har bara sett två Davis Cup-match tidigare. Sverige mot Ecuador i Norrköping 1984. Det där sista lät ju som framtiden, fast det var evigheter sedan. Jag var sjutton år och åkte dit med min två år yngre bror. Jag minns att jag tyckte biljetten kostade hiskeligt mycket pengar, jag hade velat vara där alla dagar men hade bara råd med en. Jag hejade fram svenskarna, men tyckte samtidigt att Andres Gomez var exotisk och spelade fin tennis. Han hade ju "enfattig" backhand, precis som jag. Efter matchen sprang min lillebror ner för att ta autografer. Då jag var sjutton tyckte jag att jag var för stor för sånt, töntigt. Men, shitta bananas så avundsjuk jag sedan blev då jag såg brorsan stå och småprata med först Wilander och sedan Gomez i vad jag tyckte var en evighet.
Sedan såg jag lite av Sverige mot Sydafrika i Tipshallen ett drygt decennie senare, men där var jag en kort sväng i jobbet och filmade någon synk åt nyheterna och fick då knappt se någon boll spelas.

Borås!? Ja, ja. Som rookie i arbetslivet var jag en gång där och gjorde en kort liten film om en pensionerad busschaufför. Hans leverne och historia skulle redovisas i nån slags historisk exposé för ett program. Men, han hade inte gjort något annat än kört lokalbuss alls i livet. Han hade inga intressen utöver att köra buss. Panik! Det löste sig genom att han/vi kapade en buss i ett bussgarage. När han fick köra sin gamla rutt levde han upp och berättade varmt om livet som busschaufför. Jag lärde mig att det lilla livet kan vara gott nog.

Marat Safin är i Borås! Smaka på den meningen. Den hetlevrade och nyckfulle ryssen har något speciellt. Inte bara som spelare utan som människa. Han verkar vara just mänsklig, helt enkelt. Som folk. Han är varken något gott föredöme eller något särskilt dåligt heller (nåja...). Det finns en uppsjö stories om honom som minsann inte sätter honom i någon vacker dager men ändå gillar man honom. Han verkar ha en hälsosam distans till hela cirkusen och inte minst till sig själv. När jag ibland Youtub:ar fram Safin-klipp blir jag inte upprörd över hans manér och då vet alla som känner mig hur jag kan koka av ilska över hur mina motspelare likväl som andras uppför sig. Mitt överseende med Safins dumheter beror på att han hela tiden riktar det inåt. Han är grymt begåvad men brottas hela tiden tiden med sig själv. När han spelade var det verkligen som att se ett drama i dramat.

Jag är lite nyfiken på hur Marat avrundade onsdagens bankettkväll i Borås? Det var ju lillelördag och allt. Måste väl blivit en sväng förbi Stadshotellet eller nåt?

Esyluxligan 4:4

2011-03-01T21:40:00.000-08:00

Så föll pusselbitarna på plats, för en timme åtminstone.

Roger Nydahl - Teo Ottosson 5-4 1-2

Jag vet hur jag vill spela min tennis, men det är förtvivlat svårt att få ihop spelet. Igår funkade det faktiskt. Coach Martinsson, du skulle varit stolt om du sett mig! Jag servade varierat och försökte sätta motspelaren i tidsnöd, försökte avluta poängen relativt snabbt utan att för den delen stressa bort dem. Jag både satte press och tog farten ur bollarna, allt för att variera spelet.

Lite märkligt att det plötsligt funkade mot just Teo. Jag har nämligen höga tankar om honom. Han har nåt som de andra tävlingsjuniorerna jag spelat mot inte haft, han är slug och listig. För två år sedan i Strandbjörksspelen blev jag fullkomligt bortkollrad, vilket sved extra mycket då jag själv tycker att just spelförståelsen är ett av mina trumfkort. Visst, andra juniorer har bokstavligen blåst mig av banan med kraft, men det imponerar inte på samma sätt som när jag blir överlistad. Med lite mer tålamod och en elakare spelplan kan han nog sätta griller i huvudet på riktigt duktiga spelare.

Jo, en sak till. Jag fick iväg en handfull riktiga rökare till servar!? Säkert upp mot 150-160 km/h. Var kom de ifrån? Inte likt mig...

Ett erbjudande

2011-02-26T23:57:00.001-08:00

Jag hittade en en artikel i gårdagens Smålandsposten som handlade om en "tennisakademi" där gamle växjöspelaren Jonas Björkman ska hjälpa vuxna amatörer att utveckla sin tennis. Hmm, låter lovvärt, tänker jag.

Enligt Smp får en utvald skara under fyra dagar träna mot "Bjösse" och kompisen "Tompa" på plats i Portugal. Den som deltar faktureras 45000:-. Här sätter jag kaffet i halsen. För den summan får man mat till en trebarnsfamilj under ett år, eller samtliga dagisavgifter för ett barn från inskolning fram till sexårsverksamhet, eller nytt tak på huset.

Jag surfar in på akademins hemsida och kollar in upplägget. Det är boende på 5-stjärnigt hotell, halvpension, fritt tillträde till gym, gratis knådning av massör närhelst andan faller på och sedan tvättas dina muggiga tenniskläder två (!) gånger om dagen.

Okej, jag vet inte riktigt vad det är som känns lätt provocerande här!? Hjälp mig? Det är väl ingen vild gissning att deltagarna kommer att vara en tämligen homogen grupp vad gäller bakgrund och plats i livet.

I mitt jobb har jag jobbat nära artistbranschen länge och där finns ett fenomen som kallas "företagsgig". Det är lätta jobb där artisten ofta glider in på en företagsträff av nåt slag, river av några låtar och cashar in lätta stålar eller andra förmåner. Alla gör det, alla hymlar om det, för det anses inte riktigt fint. Jag misstänker att ovan två herrar förmodligen kombinerar detta "gig" med lite solsemester där familjerna också kan åtnjuta lite femstjärnigt boende, massage och tvättservice två gånger om dagen.

Men vafasen, det är väl ett av de sätt som våra ärrade gamla proffs kan ge tillbaka till svensk tennis.

Hur skulle då en egen variant, anpassad för mindre bemedlade tennisklåpare se ut tänker jag? Det får nog bli en halvdagsvariant. Vi samlas på resecentrum efter lunch där vi sedan tar 4:ans buss ut till Öjaby. Där är båda (!) banorna är bokade. Men innan passen drar igång blir det pulverkaffe och inplastad dammsugare/arraksboll i kiosken vid badplatsen. Sedan tränar vi under varandras vakande ögon och hjälper varandra med tekniken. Kanske blir det videoupptagning om någon har sin Iphone med sig, därefter analys. Har vi tur är Janne Gunnarsson ute och rastar hunden. Han är en vänlig själ, han byter säkert några ord med oss. Han kan få en dammsugare/arraksboll att mumsa på de sista hundra meterna hem. Tyvärr finns inte duschmöjligheter, men om vädret är hyggligt går det att ta ett dopp i sjön. Sedan tar vi 4:ans buss tillbaka till stan. Deltagare faktureras 45:- Vem hänger på?

Esyluxligan 4:2

2011-02-26T11:49:00.000-08:00

Det blev en match till slut. Gött!

Roger Nydahl - Ludwig Turesson 4-5 3-1

Precis som förra vändan följdes vi åt fram till tiebreak. Där var det jämnt fram till 5-5 där jag brände ett upplagt smashläge. Sicken fulmiss!

Efter den straffsparken kändes det som att jag inte var värd att vinna setet och Ludwig snöt det därför rättvist. I det andra setet spelade jag lite bättre och avslappnat, men vi hann inte så hemskans mycket mer.

Mardrömmen

2011-02-25T04:17:00.000-08:00

Jag läste på Bollfokus om Andreas krämpor och kände stor sympati. Det är ett elände när kroppen inte vill lika mycket som hjärta och hjärna. Även om jag själv hittills varit förskonad från skador så tänker jag mycket på detta, att det faktiskt kan hända mig också.

Förra veckan slet en kompis av korsbandet. Då han är över fyrtio år har sjukvården bestämt att han inte ska lagas. Då spelar det ingen roll hur aktiv man är, eller hur viktig idrotten är för honom. Han får ingen operation.

En annan kompis har haft kroniska problem med luftrören under lång tid, vilket påverkat möjligheten till att kunna röra på sig.

Att bli berövad glädjen i att röra sig och idrotta, om än på klåpig nivå, är en mardröm. Jag kan ibland oroa mer väldeliga över att det ska smälla till i en muskel, eller att ett ledband ska gå av.

Vad skulle hända då? Vad skulle ersätta tennisen? Käka gräddbullar och spela Virtual Tennis på PS3:an?

Jag känner i denna skrivande stund att jag ska bli bättre på att värma upp, bli bättre på att stretcha ut ordentligt efter match.

Jag minns ”Bruksuppvärmningen” i Boxholm, som tillämpades av brorsan med flera. Det var att tända en cigg följt av att veva racketarmen tre varv, sedan körde de. Det var förr det...

Premiär!

2011-02-23T05:28:00.000-08:00

Första tävlingen för lillkillen. Lilla Masters, en förmiddag på sportlovet. Han verkade inte alltför nervös. Han undrade mest om det var nån han kände där.

Först var det genomgång. Förkortad bana, teknikboll och lite taktiktips. Sedan lite tips till föräldrarna också, folkvett.

På banan gick det riktigt hyggligt för lillkillen. Det är inte lätt första gången, alltså. När bollarna i princip aldrig hamnar där de ska, från nåt håll, så blir det sisådär med tekniken.

En iaktagelse vad gäller just 8-10-åringar är att de killar och tjejer som har kontroll på kroppen och koordinationen snabbt får ett stort försprång. Bäst idag var lillkillens träningskompis Liam, en kille som har fantastisk kroppskontroll och bollkänsla men något bristfällig teknik. Våran lillkille har finfin teknik men är fortfarande kalvig och vinglig. Det gäller att inte ge upp, det brukar ordna sig vid 11-12-årsåldern.

Största applåderna fick lillkillen då han lyckades vinna matchbollen i en av matcherna trots att den fastnade i racketens hjärtstycke!? Hur detta egentligen gick till kan bara domaren, William Rosengren, förklara. Den sistnämnde var för övrigt klart bäst på plan. Med en ängels tålamod rabblade han siffrorna samtidigt som han regisserade killarna och dessutom agerade bollkalle. "Nej, en serve till i andra rutan" kan man bara säga ett visst antal gånger innan man blir tokig och springer till skogs.

"Jag kom tvåa" var lillkillens glada kommentar efteråt. Det var nåt att skryta med inför morfar.

Veckodosen

2011-02-22T07:49:00.000-08:00

Hur lägger en ambitiös tennismotionär upp sin träning? Hjälp mig här, gott folk!

Jag försöker träna och spela 3-4 timmar i veckan. Om det blir mindre än så blir jag faktiskt lite kinkig. Timmarna på tennisbanan är en del i livspusslet som inte alltid är lätt att få ihop. I perioder har jag tur och får till en jämn lunk och då kan veckodosen se ut som följer.

På måndagen är det nittio minuter lunchtennis. Oftast i ett behagligt tempo, med slagträning och kanske lite poängspel sista halvtimmen. Ibland blir det tio minuter lite tuffare tag på tu man hand med Coach Martinsson. På tisdagen eller onsdag är det Esyluxmatch, där det är poängspel hela timmen. Onsdagen bjuder på Öjabytimmen, där det beroende på träningskamrat blir lite slagträning och sedan poängspel. Som avrundning försöker jag få till en sista timme på fredagen, morgon eller lunch, oftast med Anders T.

Sedan så tillkommer ibland seriespel och tävlingar på helger. På den fronten är det just nu stiljte av förklarliga skäl. Men det är något jag hoppas kunna återuppta när den nya familjemedlemmen hittar sin plats här i världen. Något som då förhoppningsvis sammanfaller med mitt inträde i den riktiga veteranvärlden, H45.

Är det nåt som fattas? Ska jag välja att styrketräna istället för ett av passen på banan? Eller kanske intervallträna uppför Kala Höjden? Är det för lite matchspel? För mycket matchspel?

Jag känner att jag definitivt kan ta ytterligare ett kliv till i min tennis innan jag blir för gammal, jag kan faktiskt bli lite bättre. Men hur ska det egentligen gå till?

Lite tråkigt, sett över året, är att sommaren oftast blir lågsäsong vad gäller tennisen. Märkligt, då den bjuder på alla möjligheter egentligen. Är det gräsklippningen som är hindret kanske?

Många frågor idag...

Attans...

2011-02-18T06:41:00.000-08:00

Wood & Steel på Strandbjörket är ju en av höjdpunkterna på tennisåret. Ledsamt att jag inte kan vara med denna upplaga. Jag hade gärna luftat mitt relativt nya gamla fynd, mitt Head Vilas. Nu kommer det dröja ett helt år innan jag får visa mina färdigheter med gammelgrejerna.

Det borde finnas en större nationell tävling med träracketar. Där hade jag gärna ställt upp i en C-klass och härjat.

Annars så har jag kommit igång igen efter däckningen i diverse sjukdomar häromveckan. I onsdags var jag sjukt taggad på träning. Jag tyckte nästan synd om träningskompisen, då jag tokrusade och högg på allt. Idag var det attans kul också. Nu ska jag bara tävla ifatt i Esylux-liret där jag hamnat lite i otakt.

Rekommendationer

2011-02-15T07:11:00.000-08:00

I en kommentar till ett tidigare inlägg fick jag frågan om hur en motionär väljer sitt tennisracket. Eftersom jag har sjuttioelva stycken racketar skräpandes hemma är jag förmodligen helt fel person att ge goda råd. Men så tänkte jag på alla ”dåliga” goda råd jag fått på vägen och ändrade mig. Så, som komplettering till alla dessa förutsägbara ”Racquet Buying Guides” kommer här lite andra råd än de vanliga.

”Skit du i ditt, så skiter jag i mitt”
Alltså, lyssna inte på alla goda råd, allra helst inte från racketbranschen eller detaljister. Det finns såklart marknadsföringsplaner på när, var och hur vi ska säljas på vår utrustning. Det är inte bara av omsorg som vi motionärer tilldelas produkter att inhandla, rackettillverkarna vill ju såklart tjäna pengar (inget fel med det...). De stora jättarna dominerar, men det är inte alltid deras grejer passar oss bäst. De modeller som bjuds passar inte alla, heller. Ta inte den enklaste vägen, ta inte första bästa racket.

”Andrahand i första hand”
Köp begagnat! Det finns lassvis med fina racketar på framför allt auktionssajter, men även på varubörser och loppisar. Eller varför inte ta en titt på klubbens anslagstavla. Det går att hitta finfina racketar för en spottstyver om man nöjer sig med förra årets utseende på designen. Ett tips är att köpa begagnat och sedan byta grommetarna (rambanden) och grepplindan, så har man en så gott som ny racket. Tyska Ebay är en skattgömma, de flesta tyskar skickar gärna racketar till skandinavien om man ber snällt.

”Undvik lightprodukter”
Akta dig för racketar som har tillnamnet Lite, Team eller Elite. Det är oftast lättare och enklare versioner av de riktiga doningarna, målade så att man kan tro att det är ett Nadal-racket eller Federer-dito. Visst, ett lättare racket kan vara en välsignelse för en junior eller klent byggt vuxen. Men faktum är att en normalt fullvuxen kvinna eller man utan problem kan använda normaltunga (320-350g) racketar. Jag tror att ”light”-racketarna har lika stor skuld till skador i handleder, armar och axlar som alltför styva racketar och polyestersenor. De premierar felaktig teknik där racketens massa inte används på rätt sätt.

”Höj ribban”
Jag tror att det är bättre att använda ett racket som kräver att man flyttar på fötterna. Ett racket som kräver att du vrider upp och förbereder slaget. Ett racket som kräver att du slår i mitten av träffytan. Alltså, ett racket som är lite mer krävande. Det är lätt och bli lat och slarvig med moderna doningar. Förr, på trärackettiden, straffade det sig direkt om man var lat.

”Ska vi byta grejer med varann?”
Provspela dina tenniskompisars racketar, provspela motståndarnas, provspela allt. Att hitta rätt racket är inte lätt så måste hjälpa varandra. Så, är du nyfiken på ett racket, låna av någon som har ett sånt. Låna det en vecka eller två. Stränga om det med dina strängar om så krävs, bara du kan utvärdera det på rätt sätt. Har du lyxen att ha en tennisshop där du spelar, testa igenom hela sortimentet.

”Storleken har ingen betydelse”
Midsize, Midplus eller Oversize? Det handlar inte om träffyta utan om känslan i racketen, tycker jag. Jag har spelat med allt från stora POG:ar till pyttiga Adidas GTX Pro och ärligt talat så sitter känslan mer hur ramen är byggd än storleken på den. En motionär måste inte ha ett stort fett Prince.

”Fortsättning följer”
Rätt racket kan ha fel strängning, eller fel greppstorlek, eller helt enkelt fel grepp. Rätt racket kanske behöver tio gram bly på rätt ställe för att funka. Det finns fler variabler i ekvationen. Så, börjar man känna att man är något på spåren gäller det att inte luta sig tillbaka och nöja sig. Nu börjar finliret, där det går att finjustera ditt instrument tills det låter helt rätt i dina händer.

Finns det fler goda råd i församlingen, fyll gärna på med kommentarer.

På allmän begäran, eller nåt

2011-02-14T05:41:00.000-08:00

Kort uppdatering, med anledning av kommentarerna till nu föregående inlägg.

Jag spelade hela lunchtennisen med PT57:an. Och, med rätt strängning förstår jag hela grejen. Den är mjuk som smör men samtidigt bestämd. Det säger liksom "tjoff" när man smäller till bollen. Nu satt volleyn där den skulle och serverna blev tunga och fina. Jag har dock fortfarande svårt att få styr på backhanden. Helt klart lovande molijox.

Lite svårt att hylla eller förskylla Hyperion som tvärsträng. Jag var i sjunde himlen bara över att spela med en färsk och krispig strängning. Får återkomma kring detta.

På vägen ut från hallen så jag ett gäng PT57:or i samma pj som mina ligga i Kurts strängningshög. Verkar blivit en poppis racket helt plötsligt!?
De här såg misstänkt lika de som Arnaud Clement spelade med... ;-)

Och så, en bild på knutarna. Dubbelt halvslag om egen part, nästan. Jag är ju gammal scout, ju.

Tjoho!

2011-02-13T02:25:00.001-08:00

Det lyckades. Jag krängde på nya grommetar och strängade upp en PT57:a utan att det bråkade. Jag preparerade det trilskande hålet noga och, hepp, då slank till och med den längsgående in i den aktuella kanalen. Lätt som en plätt.

Kortaste vägen, Björn!

Nu är jag såklart väldans nyfiken på hur den spelar. Det känns ju som en evighet till lunchtennisen imorgon, där jag kan testa. Redan nu är det som natt och dag i jämförelse med den fyra år gamla strängning som satt i tidigare, bara jag lyssnar på klangen.

Jag satte Signum Hyperion på tvären, med Kurts förmaningar i bakhuvudet. Där kvittar det ju vad som sitter i, så i det här fallet fick det det bli det estetiska som avgjorde. Och, snyggt blev det.

Färdig väger den 355g strängad och balansen ligger på 320 mm. Detta exemplar ska vara måttstocken mot vilken jag ska matcha upp de två andra. De blir lättviktare i jämförelse med PC600:orna...

Abstinens

2011-02-10T02:04:00.000-08:00

Hur botar en sjuk motionär sin tennisabstinens? Jo, genom att med trötta ögon kisa på en ryckig stream på datorn, från en Challengerturnering i norra Italien. Detta med ett sovande spädbarn på axeln. Igår bubblade det i den lätt trånga undergroundkrets som utgör svenska tennisnördar på nätet. Pim-Pim gjorde comeback i så gott som öde liten hall i pre-alperna. Märkligt att denne i högsta grad egensinnige tennisspelare skapar mer vibb än vår storstjärna som samtidigt spelar i en i jämförelse gargantuastor hall i Holland. Jag tror att suget efter tennisframgångar på annat håll än bara hos Söderling är så stor, faktiskt. En rolig formulering på en annan tennisblogg sammanfattar känslan. Sedan så är Pim-Pim verkligen en karaktär, som många har åsikter kring.

Själv har jag en egen relation till denne storservande drasut, då jag spelar med hans avlagda spadar till vardags. Märklig grej.

Jag önskar mig verkligen en ny svensk tennisstjärna utöver Robin. Tjej eller kille, det kvittar. Men det ska vara någon som är älskvärd, någon som är lätt att gilla. Ett sockerpiller, tack. Vi har haft så många tjurskallar under vägen, som vi kämpat för att anamma. Borg var arketypen, efter honom följde en svans av svenska målmedvetna tenniskrigare. Ge oss en tokmedial charmör som kan sälja på oss hudvårdsprodukter eller rakhyvlar, som omväxling. Någon som bjuder på ett skratt då och då, kanske?

Det är inget fel på Robin idrottsligt. Shitta bananas! Han är nr 4 i världen (!) Men hans aura gör mig inte ett dugg sugen att köpa hans Lottokläder, snarare tvärtom. Han kanske skulle trampa upp andra stigar för att skapa drag kring sin person? Om han istället för att krama Federer efter förlust surade och gruffade, om han sedan nästa vända knuffade omkull honom i spelargången och hotade honom med stryk, då skulle han börja sälja kläder, det kan jag lova. En elaking saknas också i tennisvärlden. Han skulle fixa detta lätt, det känns som att han har större själslig koppling till Connors än Wilander, typ.

Nä, nu vill jag blir friskt och träna vidare.

Uppdatering, eller bristen på

2011-02-07T07:01:00.000-08:00

Det har varit lite tungt sista tiden. Att uppdatera en motionstennisblogg har hamnat lite i skymundan. Men, häng i, gott folk. Jag har varken tappat sugen eller lider brist på idéer. Det är bara tiden som är knapp.

I fredags hade jag ett sånt jäkla bra träningspass med Anders T. Ett sånt pass där pulsen är hög hela vägen och det fnissas åt bollarna i god anda. Det är inte alltid en timme räcker för att bli trött, annars.

Direkt efteråt kraschade jag. Märkligt det där, att jag kan toppa spelet för att sedan ramla samman fysiskt. Nån slags infektion är det i kroppen och hela helgen blev riktigt darrig.

Idag var det lunchtennis och borde väl hållit mig därifrån, men icke, suget var för starkt. Nu efteråt kan jag ju efterkloka mig och konstatera min dumhet. Så vi får se hur jag känner mig ikväll, kanske måste jag skjuta upp min Esyluxmatch imorgon, suck.

Jag gjorde ju en fadäs när jag strängade förrförra helgen. Den mer än normalt tjocka natursenan modell andrasortering ville inte låta mig köra hybrid. Den helt enkelt fyllde upp ett grommethål på helt egen hand, så jag kunde inte fästa tvärsenan där jag ville. Istället för att ge upp kampen och välja annan väg fortsatte jag tjurskalligt mucka med detta lilla hål i ramen. Till slut hade jag såklart slitit sönder grommeten med sylen. Nittio minuter åt fanders, dyr natursena till spillo. Jag kokade av ilska. Nu vet jag att jag måste preppa grommeten INNAN jag strängar den. Och, inte använda 1,40-1,50 tjock fulnatur. Nu vet jag inte när jag kan stränga igen, det kan ju ta veckor innan jag har den tiden.

Jag förebereder en ny "satsning" på Tennisklåpar'n. En ny serie, då racketarna i gömmorna tog slut. Vi får se hur väl det nya faller ut. Där blev ni allt bra nyfikna, va?

Esyluxligan 3:3

2011-02-03T00:12:00.000-08:00

Grattis Johan! Värdig vinnare av divisionen och omgången.

Roger Nydahl - Johan Finnhult 3-5 1-2

Jag tog inte chanserna, när jag fick dem. Jag kunde inte förvalta de gamebollar som jag jobbade fram. Då kunde siffrorna faktiskt varit de omvända. Så, hyggligt nöjd får jag vara, för jag spelade stundtals bra brukstennis igen. Jag brände dock ett antal volleys av den enklare sorten så där blir det bakläxa och förhoppningsvis bättring.

Sedan, återigen, så var Johan en dröm att spela mot vad gäller uppträdande på banan. Inget tjafs, inga tveksamma domslut, inga veligheter, ömsesidigt utbyte av komplimanger istället för djupa suckar. Han känns faktiskt lite Old School, då han konsekvent kör "tveksam boll - alltid rätt", något som annars börjar klinga av i den nya tiden.

En reflektion. Har juniorerna dålig kondis? Jag har spelat ett gäng matcher mot ungdomar nu och flera av dem har andats tungt i sidbyten, svettas ymnigt och sedan mattas av efter fyrtiofem minuter. Vafasen!? Skicka ut dem ett par varv runt sjön lite då och då. De ska inte behöva ta stryk av en motionsgubbe som jag på kondition. Gårdagens motståndare hade bra spring i benen hela timmen ut, dock...

Själv knallade jag in på C1:an direkt efter Esyluxtimmen och körde ett hårt pass mot Öjabys nyförvärv Erik, he he.

Esyluxligan 3:5

2011-01-26T12:35:00.000-08:00

För dåligt, helt enkelt. För dåligt. Jag kan så mycket bättre.

Roger Nydahl - Erik Leonard 1-5 3-1

I första set spelade killen bra och jag inte alls. Jag gav bort poäng efter poäng i egen serve. Det kändes tröstlöst. Jag försökte verkligen hålla humöret uppe, fast jag egentligen bara ville springa därifrån.

Sedan hände något. Nytt set och jag såg att killen dröp av svett, blev steget långsammare och han började sprida bollarna. Samtidigt hittade jag nån slags rytm. Då fick matchen ett nytt ansikte. Motståndaren agerade nu ut det jag själv jobbat så hårt med att hålla inne under första set. Han kastade racketen flera gånger och klagade högljutt när jag lyckades sätta några returer och få till lite spel. Då blev jag som vanligt putt och började tjafsa tillbaka lite. Inte så bra kanske, men det kändes lite respektlöst från honom då han spelat ut mig första set och nu faktiskt med sitt utagerande förtog min spelmässiga uppryckning.

Nåja, så farligt var det inte. Ovan wobbligheter är säkert bara en reaktion på att jag inte sovit mer än 4-5 timmar per natt den senaste månaden. Att jag just hade genomlidit den rövigaste dagen på tio år på jobbet. Att hela min hjärna bara ville älta videokonverteringar, format och framerates istället för att hjälpa mig rätt på tennisbanan.

Det är alltid svårt med en ny motståndare. Efteråt visste jag hur jag skulle spela om det blir en nästa gång. Problemet är bara att jag redan glömt det. Det är baksidan av gubbslugheten.

Taktiksnack

2011-01-23T12:32:00.000-08:00

Som medelålders föredetting, eller "har-aldrig-riktigt-varit-nån"-ting så blir jag snabbt akterseglad av både andra motionärer eller knattar för den delen, när det ibland ska räknas poäng. Då får jag plocka fram taktiktavlan för att jämna ut oddsen. Så vad har en klåpare i verktygslådan för att vara någorlunda framgångsrik i de blygsamma tävlingssammanhangen? Dags för lite klapp på egen axel, lite egoboost för en ringaktad tennisspelare, alltså.

1. Gubbslughet
Eftersom jag ofta är tre gånger så gammal som de spelar mot har jag tonvis med erfarenhet. Jag vet att välja slag och tillfällen, vilken gör att även mitt klena knallpulver räcker till. Det behöver inte vara särskilt hårda slag för att ställa nån på fel fot. Eller en väl avvägd nätrush/-lunk stressar ofta fram ett oprovocerat misstag hos motståndaren.

2. Ässet i rockärmen
Även en motionär kan ha en dold talang. I mitt fall, vilket inte gör särskilt mycket om jag avslöjar, handlar det om att min svagare sida inte är svagare. Jag kan slå vinnare från båda sidorna. De flesta i C-klasserna har en rejält klen sida, oftast backhanden.

3. Gubbunderskattning
När motståndaren ser ett gråsprängt skägg, stora påsar under ögonen, de senare med en mullvads uppenbarelse, en livstrött hållning och såklart en antydan till kulmage, ja då räknas oftast vinsten in utan att en boll hunnit spelas. Jädrans, vilken chock det ibland blir när en gubbe stretar emot. Jag har spelat mot yngre förmågor som blir skogstokiga bara av att jag står kvar, typ.

4. Vänsterhänthet
I mitt fall har jag denna oerhörda fördel att falla tillbaka på. I motionstävlingssammanhang tar det så gott som alltid en halvtimme innan motståndaren klurat ut varför bollarna sticker åt fel håll. Då har det ofta redan spelats färdigt ett set.

5. Materialet
Som gubbe har jag koll på mina grejor. Väl avvägda racketar med vettiga strängar som passar mitt spel gör att jag får en extra fördel. Jag möter så många motståndare med helt galen uppsättning spadar eller knasiga strängningar, ofta årsgamla. Ibland är jag ytterligt tacksam över att en hårtslående femtonåring spelar med alldeles för lätta racketar, när jag vet att tjugo gram bly på rätt ställe förmodligen skulle slita mig i bitar. Eller att någon spelar med tokhårt strängad polyester och ger upp för att armen gått i bitar.

Du som läser detta har säkert egna små tricks i trollerilådan. Delge gärna församlingen dessa, så hjälper vi varandra.

Ett klipp, då

2011-01-20T03:09:00.001-08:00

Jag blev i en kommentar till bloggen uppmanad att kasta upp ett klipp på min klåpiga tennis. Efter mycket vånda beslutade jag mig för att anta denna utmaning. Så, här kommer halvannan minut vanlig hederlig motionstennis, serverad på Youtube. Strandbjörket, bana C1, en trött onsdagskväll i januari 2011 är plats och tid. En klåpare och träningskompisen Ola skyfflar lite bollar fram och tillbaka. Filmat med Canon 7D med påkopplat fisköga. Feedback och tips på hur det kan bli bättre emottages tacksamt.

Esyluxligan 3:4

2011-01-18T13:47:00.000-08:00

Coach Martinsson gillar inte när jag blir alltför ödmjuk och hyllar motståndaren i texterna efter match. Han har rätt, jag ska nog slå mig för bröstet mer när jag vinner istället. Idag blir det kanske ingen hyllning men väl ett erkännande att motståndaren lika gärna kunde skåpat ut mig.

Roger Nydahl - Mats Zettergren 5-4 2-2

Jag var i underläge hela vägen. Men så fort jag låg lite risigt till fick jag ett par, tre bjudningar i gamen som tog mig in i matchen igen. Ingen av oss spelade särskilt bra, det var många oprovocerade misstag ikväll. Jag servade dessutom som en påse krattor. Oroande.

Bästa prylen

2011-01-13T03:23:00.001-08:00

Nä, den bästa tennisprylen är inte ett dyrt Pro Stock-racket från Head, inte heller svindyra DTB-bollar, inte heller någon retrotröja från Fila. Bästa grejen är Unique's Finishing Tape.

Medföljande tejpsnutt att fästa såväl grundlinda eller overgrip, oavsett fabrikat, är oftast bara dåliga ursäkter. En del gamla uvar hävdar ett helt vanlig eltejp är lika bra/dåligt. När jag sneglar på medspelare eller på banorna bredvid så får jag ont i magen. Greppen ser oftast för taskiga ut.

Så här ska en slipsten dras, eller ett racket lindas. Den här tejpen, som kostar trettio spänn och räcker en evighet är en välsignelse. Den är alldeles lagom elastisk och fäster grymt bra. Det går att linda hur klåpigt som helst, resultatet ser ändå proffsigt ut. Rekommenderas.

Tom timme

2011-01-11T11:22:00.000-08:00

Lite trassel under Esyluxkvällen, missförstånd kring tider, så min motståndare dök aldrig upp. När jag förstod varthän det barkade rusade jag runt hallen för att hitta nån att slå av timmen med, utan framgång. Kändes lite snopet då jag verkligen försökt jobba upp en pepp inför matchen ikväll. Egentligen är jag gruvligt trött och misstänkt lik en zombie. Sena kvällar där grinig bebis kånkas runt sätter sina spår.

Lillkillen släppte sitt Nintendo DS för ett ögonblick och skyfflade tillbaka lite bollar, det var de tio minuter tennis som blev av.

Ur gömmorna 32

2011-01-08T06:17:00.000-08:00

Head PT57a. Pensionsförsäkringen.

Nä, jag hörde inga änglakörer, inte heller bröt solen igenom halltaket och bäddade in mig i jesusljus. Det var ju bara ett tennisracket, ju.

Den mest mytomspunna av alla Pro Stock-ramar, nätforum för racketnördar svämmar över av lovord kring denna racket som bara förunnas toppspelarna. Det är egentligen en gammal Head Pro Tour 280/630, fast tillverkad efter att produktionen av orginalet upphört, i Österrike, för proffsen. Alla PT57:or är sedan modifierade för enskilda spelare. Min tre köpte jag av Simon Aspelin och har då följaktligen fixats till efter hans önskemål. Turligen så gott som exakt efter mina också.

De spelar som mina PC600/PT10:or fast på steroider, typ. Samma härliga flex, samma känsla, fast biffigare.

Jag håller på att bygga om dem. Nya palletar, nya ändknoppar, mina gamla Fairway-lindor (fint ska det va!) och sedan ska nya i.Prestige-grommetar klämmas dit. Dessutom ska de kanske blyas upp några gram, korrigeras så alla tre har samma spec:s, nu skiljer det ett par gram. Racketsnickeri är jäkligt kul!

Meningen är ju att jag ska spela med dem. Kanske får de vänta lite grann på att jag blir steget långsammare, några kilo tyngre och lite gubbklenare, då lär de behövas för att hänga med ungdomarna.

Som materialgurun Henrik "Hank" Wallensten skrev i en kommentar till förvärvet; "Världsklass! Nu står du på materialvärldens Mount Everest-topp. Mission completed!" Onekligen kryper en känsla av tomhet över mig. Så då kanske racketkavalkaden avrundas här. Det finns i o f s en handfull mindre intressanta spadar kvar i förrådet, kanske blir det en uppsummering.

Esyluxligan 3:1

2011-01-08T06:12:00.000-08:00

Bästa inbollningen någonsin. Som en dröm. Jag tror att Ulf var felfri. Själv fick jag ett par forehands någon decimeter långa, som Ulf lade tillbaka snyggt in i inbollningen igen. Borde fasen tevesänts!

Roger Nydahl - Ulf Lundblad 5-3 5-2 0-1

Lite samma visa som förra gången. Så fort vi hade bollen i spel var det tokjämnt. Jag vann många poäng på serven och hade alla turbollar med mig. Kul var det!

Alla dessa racketar...

2011-01-05T00:07:00.000-08:00

Ja, vad ska jag med alla racketar till. En befogad fråga som jag fått från flera håll de senaste dagarna. Frågan kan nog delas upp i två delar. Den första handlar nog om den feta hög med gamla vintageracketar, främst från åttiotalet, som fyller ett hörn av vårt förråd. Den andra handlar mer om de Pro Stock-racketar jag förvärvat det senaste året.

Alltså, racketarna i förrådet har jag inte en susning om vad de ska vara till för nytta. De är nog bara till för mitt stora nöje. Ibland plockar jag fram dem och spelar dem. De återkallar en skön känsla från förr, helt enkelt. Kanske införskaffades de som nån slags kompensation för det faktum att jag i barndom och tidiga tonår aldrig fick de där spadarna. Det var inte för fett ställt hemma och tennisracketar köptes åt mig på bensinmackar. Det var odugliga racketar, strängade med plastlinor, knappt upp till fem kilos tryck, typ. Att jag trots detta lärde mig spela är en gåta. Det är väl samma mekanism som att jag köper Levisjeans. trots att jag tycker att de är skitfula. Jag önskade mig hett sådana i tonåren, men fick mina brallor levererade från Haléns postorder eller inköpta på Domus.

Vad gäller proffsracketarna, så har jag dem för att spela dem. Varför inte unna sig det bästa? Jag hänger inte på krogen och hinkar STÖL, inte heller kör jag fram och tillbaka till Rottne på en Harley Davidsson för hundra papp, för att kunna känna fyrtiofem minuters "frihet" Jag spelar tennis och tycker mig då kunna lägga ett par tusen kronor extra på känslan att spela med de finaste grejerna. Att jag har tre racketar av varje sort, i något fall fler, beror nog på att jag vill att de ska räcka längre. Jag spelar runt på dem. Att få fatt på dessa finracketar är ju bara ren flax och då vill jag inte spela "slut" på dem efter ett par år.

Racketar är tyvärr en färskvara. Inte så att jag harvar igenom femtio ramar på ett år, som Federer, men jag vet att racketarna "tröttnar" efter fem år sisådär, om de spelas lite hårt (backa mig här, Björn!).

Ett sorgligt exempel i detta ämne är min brorsa, en tennisspelare som var klassen bättre än mig (B-klassen ;-) och aldrig kunde lämna sina gamla Wilson från åttiotalet. Till slut såg de ut som "kriget" och var knappt spelbara. Lite som James Blake och hans svartmålade Dunlopar. Fasen, jag till och med köpte nya i julklapp åt brorsan, men de dög inte. Ja, han "fick" till och med tre Völkl C10:or ur mina gömmor, men det gick inte att byta. Så han bytte sport, till golf.

Varför jag köpte fem stycken ospelade Pro Kennex Golden Ace förra året, den frågan kan jag inte svara på själv, dock. Där går jag bet.

Ingen trofé

2011-01-04T09:36:00.000-08:00

Det blir ingen VTC-Trofé på Strandbjörket för mig i år. En ny liten familjemedlem ska bäras runt på och pysslas med. Det är klart att det hade varit kul att spela, men allt sånt förbleknar när jag håller det lilla livet.

Jag har såklart spanat in anmälningslistan på TenTour. Hade jag spelat tävlingen hade det blivit i B-klassen, då jag numer klivit över 70-pinnarsstrecket. Jag vet inte om jag egentligen hör hemma i B-klassen riktigt än, men det hade varit skoj att mäta sina krafter mot några av B-spelarna. Idel kända namn, hade förmodligen torskat mot så gott som alla.

Om jag tar klivet från C-klassen till B-klassen, betyder det att jag bara är halvklåpig, då?

Ett tennisår gick

2011-01-02T02:56:00.000-08:00

Det numer gamla året, 2010, var nog det året jag för första gången närmade mig de tidiga tonårens tennis, vad gäller bulk. Jag spelade i snitt 3,5 timmar tennis i veckan förra året. Det märks, inte minst på fysiken, där jag numer kan spela vidare dag efter dag utan att gå krokig som en ostbåge dagen efter tuffa matcher, som jag tidigare gjort .

Under året spelade jag hela 28 tävlingsmatcher i singel och dubbel, diverse interna ligor oräknade. Jag vann 19 matcher och förlorade 8 stycken. Inte illa av en medelålders motionär.

Jo, jag har blivit en bättre spelare, helt klart, så målet inför året är nått, med råge. Detta tack vare ökad träningsdos, hårdare matchande och Bernth Martinsson.

Nästa år är det ”förlorade året” Jag är äldst i klassen och väntar egentligen bara på att få träda in i H45 och veteranvärlden 2012. Så jag ska nog trappa ner tävlandet och förhoppningsvis bibehålla träningsdosen under kommande året, tänkte jag.

Som racketkonnessör blir nog 2010 svårslaget. Jag började året med att börja spela med Pim-Pims gamla PC600/PT10:or och avslutade det med att i sista skälvande minutrarna handla in några av Aspelins gamla PT57:or. Däremellan fick jag fatt på 5 st fabriksnya Kennex Golden Ace och efterskänktes ett av Edbergs gamla racketar. Detta går ju inte att toppa, så jag lägger ner jakten på racketar och vårdar de finfina jag nu har fyllt mitt förråd med.

Åsså började jag stränga igen. Roligare än vad jag minns, särskilt som jag slipper otåliga kunder.

Sedan fick ju jag och lillkillen nästan klämma på Federer, när vi hade bästa platserna på Sthlm Open. En höjdare.

Till slut, så har jag och lillkillen haft riktigt kul under de mornar och ibland andra strötimmar vi kämpat på med hans grunder. Det går långsamt, men det går framåt.

Jo, vad ska jag göra med den här bloggen? Det har gått ett år nu och meningen var ju att spegla en annan tennisvärld, den motsatta på spektrat, uppochnervända världen, då alla andra tennisbloggar rör sig i toppen av tävlingsvärlden, liksom. Har det funkat? Är någon road? Vad kan den utvecklas till? Jag tänker och tänker… Hjälp mig gärna.

Hjälp!? Tänk om jag gillar dem. Då har jag plötsligt ett delikat problem, hmm... (foto: Istvan Zsiga)

5-5, igen

2010-12-30T00:31:00.000-08:00

Ett sista Öjabypass. Passande nog mot Ola som jag under året säkert tränat mellan tjugo och trettio pass med. Sjukt nog har vi under hösten så gott som alltid hamnat på 5-5 i poängspelet som vi avslutar träningen med!? Varje gång! Hur små/stora är inte oddsen på det?

Ikväll var det samma sak, igen. Med skillnaden att timmen efteråt var ledig, så vi kunde snika åt oss sju minuter denna sista timmen på året. Vi hann med två game till och ett tiebreak. Hur det gick är inte så viktigt, he he.

Ola är definitivt en av de roligaste av träningskamraterna att träna med. Han spelar oerhört varierat och öppet, så det blir alltid kul spel. Att han hela tiden söker sig på nät gör att jag måste returnera bra och hålla honom kvar långt ner i banan. Inte det lättaste för en klåpare.

Jag vill tacka Ola och de andra Öjabygubbsen för året. Det är lika roligt att gå till träningarna varje vecka. Och, så vann vi ju serien, igen. Trots min medverkan ;-)

Ur gömmorna 31

2010-12-27T14:12:00.000-08:00

Head PC600/PT10. Vardagslyx.

Hur sveriges idag näst bäste tennisspelare tänkte när han städade garaget och gjorde en massa gammalt bös tillgängligt via auktionssajter, det vete fasen. Egentligen bryr jag mig inte så mycket. Jag är istället bara innerligt tacksam över att för en blygsam peng kunna komma över finjusterade tennisracketar av yppersta klass. Såna här raringar görs inte längre.

Det var ju en chansning såklart, att köpa en racket som tillverkats och finjusterats åt en professionell tennisspelare som spelar i en annan dimension, ett annat universum, i jämförelse med en tennisklåpare. Men de passade som handen i handsken. En lärdom att dra där, kanske?

Det är en ”Prestige”, som Pim-Pim sade. Inget annat. Den har ett i.Prestige-paint job, så den är från början av århundradet. Den är säkerligen tillverkad i Kennelbach, Österrike. Om jag inte minns fel, så berättade Pim-Pim i telefon att de vägde 348 g, osträngade och att balanspunkten låg på 31,5cm (mätt från ändknoppen), osträngade. Greppet är fullt med silikon och under grommetarna finns dubbla lager blytejp från kl 10-14. Alla sex ramarna väger in på grammet och är uppbalanserade på millimetern!? Hur fasen går det till egentligen?

Det florerar en massa rykten och finns en massa myter kring de professionellas spelarnas racketar, s k Pro Stock. Att det inte är samma racketar som vi andra köper i tennisshopparna eller via nätet, det är klart. Ofta finns en äldre modell under färgen. Dessutom byggs de lättare, för att sedan kunna finjusteras åt enskilda spelare.

Det är en ständigt pågående debatt på nätforum om huruvida Pro Stock är just äldre modeller som tillverkas i mindre serier åt speciella spelare eller om spelarna faktiskt får andra, bättre racketar som byggs i andra material, har en annan ”lay-up” och då byggs bättre och noggrannare. Konspirationsteorierna överträffar varandra. Men ännu har ingen kunnat påvisa att Pro Stock är något mer än ”Retail”, ingen har velat såga upp sina racketar för att kolla.

Jag bryr mig nog inte så mycket, även om jag tycker det är kul och fnissigt med allt mumbo jumbo kring denna och andra Pro Stock-modeller. Om jag ska göra en svepande och generaliserande jämförelse mellan mina Prestige och de vanliga PC600:or jag testat så är mina Prestige väldans annorlunda. De här är så mycket bättre. Men det behöver ju inte betyda att det är andra racketar, det kan ju bero på silikonet, blytejpen och det faktum att de är finstämda. Allt annat kan ju vara griller i mitt huvud.

Racketen har Pro Stock-kod PT10 och är egentligen, som sagt, en Prestige Classic 600, en racket som funnits sedan åttiotalet. Inte bara Pim-Pim spelade med dessa utan även Goran Ivanisevic & Marat Safin m fl. Just Safin var nog den siste toppspelare som använde modellen.

Den spelar som en dröm. Den är exakt, nästan på samma skalpellvis som gamla PS85:or. Den är flexibel, men på ett bestämt och konsekvent sätt. Sweetspoten är generös för en racket på bara 89 sq/inch. Visst, det vilar en gammeldags aura kring den, men det är bara till hjälp för en tävlingsmotionär som växt upp med träracketar.

Om avrundning vill jag bara påpeka den lilla orättvisan i att sådana här Pro Stock, d v s ”lyxigare”, racketar egentligen bara finns tillgängliga åt proffsen. Varför ska inte vi andra kunna njuta av riktiga doningar? Nu när jag vet hur välbyggda och finjusterade racketarna kan vara skulle jag utan att tveka betala det dubbla, ja tredubbla, för att få mina racketar anpassade åt mig på detta vis. Nu hade jag bara maximal flax, typ.

Bilden ovan är bara tillfällig, ny bild kommer. Iphonen fick rycka in, då den riktiga kameran enkom används till att fotografera nytillskottet i familjen just nu.

Tävlingslicens

2010-12-21T00:26:00.000-08:00

Om jag som motionär vill krydda tennistillvaron genom att tävlingsspela mot likasinnade och likvärdiga motståndare måste jag skaffa mig en tävlingslicens genom Svenska Tennisförbundet. Utan denna licens kan jag inte spela några tävlingar eller något seriespel alls, knappt.

Avgiften för den här licensen är 400:- per kalenderår, vilket i mina ögon är en saftig summa bara för att få tillträde till ovan tävlingsvärld. För när avgiften är betald väntar lika saftiga summor i form av tävlingsavgifter. Där handlar det om närmare trehundra spänn, för att kanske åka tio mil till en tävling, för att oftast (förlorarna är alltid fler än vinnarna...) få pymmel och sedan åka hem igen, något jag mer målande beskrivit i tidigare inlägg.

Det finns enligt SvTF omkring 8500 tävlingsspelare i landet, jag misstänker knappa hälften av dem juniorer. Det betyder att det kommer in knappa tre miljoner kronor genom tävlingslicensen. För detta får jag tävla och någon/några håller ordning på mina och andras resultat, mestandels genom mjukvara och en databas. Till detta tillkommer en försäkring.

I min värld är knappa tre miljoner likvärdigt med två och en halv tjänst, nånstans att sitta och övriga omkostnader (stol, bord, dator, mjukvara, kaffebryggare, en julmiddag...) på ett helår, typ. Sitter det tre personer i Ängelholm och räknar tennispoäng hela dagarna?

Vad gäller försäkringen så gäller den så gott som bara för skador som kan drabba unga elitspelare. Visst, jag har sett en och annan hälsena smälla på en tant också, men skadorna som drabbar den stora massan tennisspelare, som förslitningar, andra skador till följd av överbelastning eller överansträngningar täcks inte upp.

Svenska Tennisförbundet har numer börjat tala vackert om tennisen och att bättra på tillgängligheten. En propå i denna linje är att de kommunerna borde bygga fler tennisbanor för spontanspel. Det är verkligen att skjuta över problemet till någon annan. Börja istället med att erbjuda trettio kommuner att asfaltera en plätt och sätta upp ett nät, ta ett initiativ!

Ett annat initiativ vore att göra tävlingsvärlden mer tillgänglig, genom att helt enkelt göra det mer ekonomiskt överkomligt att "spontanspela" en tävling, lite då och då.

Om nu avgiften för licensen måste vara så hög för att kunna skapa utrymme för positiva åtgärder kring tennisen, så hoppas jag att mina pengar går till just asfaltsplättar och bollplank.

Ur gömmorna 30

2010-12-18T23:45:00.000-08:00

Yonex RDX500 HD. En sedelärande historia, kanske.

Det var ett par år sedan. Jag tyckte att mitt racketval var lite väl "tweenish" och letade därför efter nytt, utan att egentligen veta vad. På Citygross (!) gick jag förbi fritidsavdelningen, där de just då packade upp en jättestor låda racketar från Yonex. Jag har alltid gillat Yonex skarpt, det är mycket välbyggda spadar med personlighet, så jag gick fram och tittade. Förvånad kunde jag se att det var "riktiga" racketar uppblandat med de budgetmodeller som vanligtvis säljs på stormarknader. Där fanns en RDX500HD, vilket var 18/20-versionen av deras före detta toppmodell!? Jag frågade vad den kostade och fick svaret att de inte hunnit prismärka dem än, men att jag kunde få den för deras pris plus en hundring, vilket blev sexhundra spänn. Så jag nöp den, bara för att testa. Jag tänkte att jag kunde sälja den vidare ifall jag inte gillade den. Efter provspel tyckte jag att den var så bra att jag definitivt ville ha fler, allrahelst till det priset.

Tillbaka på Citygross hittade jag ett exemplar till, nu prismärkt till dryga tusenlappen. Jag lyckades pruta ner detta till samma pris som det första. Nu ville jag ha ett tredje. Av någon anledning vill jag ha tre spadar då jag motionstävlar (korkat egentligen, jag slår ALDRIG av strängar...) Citygrossfolket berättade att Yonex skickade ut dessa "lådor" med allt möjligt i, ur sitt utgående sortiment, till detaljister runt om i landet, så ville jag ha fler billiga racketar fick jag fråga Yonex varthän de skickat lådorna.

Sagt och gjort, jag kontaktade Yonex där jag till slut fick prata med en kille i Köpenhamn. Nu ska jag inte återge exakt vad som sades, men låt mig stanna vid att jag blev riktigt otrevligt bemött. Jag fikade inte efter att snika åt mig något, jag undrade bara varthän dessa lådor med utgående varor hade hamnat, så att jag kanske kunde fynda vidare. I efterhand undrar jag om jag inte tryckte till en öm tå eller nåt.

Ett tredje racket hittades dock snart till ett vettigt pris, via nätet, som vanligt. Men nu hade en aura av negativ energi lägrat sig över Yonexarna. En idiotisk idé tog form i den stunden. Varför inte göra racketarna "blacked out", så som proffsen gör när de hamnat på kant med sina leverantörer. Hemma i Boxholm fanns en kille, brorsa till en gammal jobbarkompis på bruket, som lackar motorcyklar. Vad skulle han ta för att blästra av dem och lacka om dem efter konstens alla regler? Det var ett sånt konstigt önskemål, så jag fick det gjort för ett par hundralappar. Snygga blev de, verkligen. Jag kompletterade med läderlindor och allt var frid och fröjd. Ett tag, sedan gick jag vidare i racketlivet.

Nu finns två av dem hos en klubbkompis, den tredje ligger i garderoben. En påminnelse om att alla inte alltid är snälla och trevliga, en påminnelse om att ett muppigt tilltag kan vända en tråkig historia till en fnissig grej.